jag har gjort trevande försök till picknick nu två gånger, men det är alltid för grått och opålitligt väder vilket gör det hela till en sorgsen upplevelse. något sällskap intill fyller år och vimplarna fladdrar i en kall vind från bottniska viken typ. det är verkligen “studenten” ute. regnet låter som nån tappar ärtor och jag ligger i skräddarställning under täcket och söker olika jobb. man måste liksom söka 100. det är samma med tele fucking marketing, fler samtal, öka kontaktfrekvensen, öka, öka. upptäckt det ser fånigt ut när jag har chinos. liksom skitstora chinos och åtsittande skjorta, va fan håller du på med ens. jag läser doktor faustus nu av mann och i den berättar han om vackra fjärilar som “låtsas fly” lite lojt när det kommer jaktdjur. dom smakar nämligen riktigt illa och alla vet det, så dom behöver inte hålla på, typ kamouflera sig. haha. känner att jag vill prata franska mer, en på grindr skrev salut och jag vill svara ca va nu. typiskt det är ångest för mig, “vågar inte svara” och jag jobbar i telefon. jag kontaktar människor dagligen med ett ärende för jag har jättesvårt att ta initiativ till kontakt eftersom det känns som jag “förlorar” då. verkar inte lära mig något av mina kontakter. kanske ska försöka sälja något till honom? voulez-vous va säger man? me donner des cours en français. est-ce tu veux m’apprendre le francais? 20 euro l’heure?? ok, det är inte sälja kanske. men min kropp då? så deppigt man e så pass gammal att ingen skulle betala ett öre för ens ruttna skitkropp längre. jag känner att jag bara vill ligga kvar här och fantisera ett tag

jag är en kåt fittbimbo från nykvarn som går förbi pizzerian flera gånger för det är äldre killar där. nån kanske vill bjuda? han som äger zoo-butiken kanske har fått i sig några. dom skvallrar om att han gillar yngre, men jag bryr mig inte längre om det, för där borta står dom där tjejerna som hatar mig. jag måste gå här vid kiosken i stället. ibland blundar jag o ser figurerna från jack vegas snurra, älskar melonerna. undra om dom har såna tuggummin, jag går in och kollar. livet är lätt när man är ledig och det finns juice hemma i kylen

en sak som gör mig galen är att pentagon nu släppt ufo videor (alltid vetat ufo är sant) och folk envisas typ “men det är drönare med geopolitiska intressen i syrien”. måste hata livet något så oerhört, kan aldrig känt lidande. det inser man ju med åren att såna sura ute i samhället aldrig känt förtvivlan och desperation. ingen kommer ju göra livet roligt åt mig, det måste jag sköta på egen hand. dom tänker väl det ska komma “en flickvän” och jonglera, tappa saker och trilla på ändan. iofs var mitt ex alltid glad och vet inte hur mycket lidande han känt. nej, det håller inte. jag tycker i alla fall vi ska glädjas över att rymdvarelser besöker oss. välkommen. som någon skrev är det väldigt udda att pentagon väljer att släppa videorna nu, när folk bara sitter hemma och surfar, nånting större är kanske på g..

tänker på hur fitt gott det är att äta på mcdonalds. det enda jag gjorde på gymnasiet. efter skolan besökte jag den gula fridens inrättning och beställde en qp & co för 48kr, tog två pappkoppar med ketchup upp till kanten (och lite till så det blev en läcker clique där uppe). sen 2 peppar och 1 salt i varje och slutligen ner med en stripp för att röra om. måltiden serverad. efteråt, när man klev ut i en kolmörk bussvinter och tände en john silver, nej fy – det bara dunkande i hela kroppen och gick knappt att andas. men det där gula M:et är ju två särade lår som vill bli fucked. jag hade punk/emo/hc stil och borde ha ätit vegangrejer så passade verkligen inte in där. sånt ligger jag och tänker på. bryr ni er om corona längre? nyhetens behag lade sig snabbt. man träffas ju som vanligt, bara det att man är hemma hos folk i stället och sitter lite på avstånd. överdrivet tycker jag när folk saknar att gräset och allt vad det e. jag måste säga att jag tycker mest synd om dem vars sociala repertoire bygger på att fake hosta. hur ska dom nu få uppmärksamhet? dom kanske kommer börja gäspa i stället :( nåväl, jag känner mig förvirrad avseende min plats i livet. vill ut i samhället och mingla, iofs det saknar man ju. att gå på events och lära känna nytt folk. jag var jätteblyg i tonåren, faktiskt ända upp i tjugoårsåldern. sen vet jag inte riktigt vad som hände men tror första steget var att köpa kostymskor med klack som smällde när jag kom. sen började jag gradvis förstå det blir ett mindre jobb om man har trevligt. men allt tar ju väldigt lång tid i livet och ingenting är någonsin över. nu ska jag försöka sova, drömmer alltid jag av misstag skolkat från syslöjden en hel termin och att det snart är examen. man ser ju det framför sig, benrangel under nyutslagna björkar, 11 grader och mulet

det blåser så hårt ute, har dragit för gardinerna och ställt en resväska i “old rustic style” nedanför. jag tände ett ljus jag hittade och ställde på nattduksbordet. ibland kan jag nästan, nästan tänka tunnelbanan är ett åskväder. jag har blivit FULLSTÄNDIGT romanförgiftad av emily bronte och jane austen. det värsta är att jag, efter ett visst själsigt motstånd, påmindes om att det fanns… en hed i anslutning till min farmors första gård. ingen riktig såklart men en hed sverige style, med böljande åkermark, en liten bäck, ett gammalt träd, ett träsk och i horisonten tog floden och bergen vid. vidöppet med vilda blommor. jag har så länge förstått landet som menlös granskog där man inte ser nåt, där husen ligger insprängda bland lera och myggsvärmar. trångt och barrigt, kliande och fritt från gläntor, men det finns ju hedar också. minns ni när cathy är febersjuk och slår upp fönstren för hon vill känna vindarna över heden och hon hallucinerar ljusen från svindlande höjder i horisonten. det var samma. på motsatt sida fanns några gårdar där ljusen flackande om kvällarna. de slukades av dimman på morgonen, som om skorstensröken enligt drömmens logik gjort myteri under natten och förgiftat morgonluften. jag befann mig hela tiden i den miniatyrvärlden när jag läste, men gjorde aldrig kopplingen. plötsligt var det som en osynlig närvaro tog sats från rummets hörn och sedan kom fotstegen klampande mot mig. jag kände en sorg, som nästan var allvarlig och tänkte: varför använde jag inte arvet till att köpa ett hus där, samma hus, eller något annat. sen tvingat min farmor och hennes man bo där sista åren av deras liv. jag hade kunnat inreda det bronte style om somrarna och vandra runt där nu, med en fackla om nätterna. haha 3-2-1 blåljus och anhållen för skadegörelse genom brandfarlig fackla minsann!! jaaa jag vet, men låt mig slippa va i det här rummet nu? tänderna värker, ryggen har gått av, kroppen är över och jag har befunnit mig i en psykos sedan september. när man är psykotisk, eller på gränsen, där jag alltid befunnit mig, blir det lättare att förnimma det som gått förlorat. den gamla knottriga bibeln med sidorna som pressgurka. jag behöver bara sluta ögonen så är jag där igen. jag lärde mig att gud och änglar fanns men även att gud har sin egen vilja. min farmor kunde gråtande råma – rösten förändrades och blev mörkare: gode gud LYSSNA! varför hör du inte min bön? det var en sådan allvarssignal, när det dagliga bruset skingrades och man ritade tystare. gården, heden och ängarna blev en gudomlig plats för mig. det kunde dundra i väggarna om kvällarna och klampa på vinden, då sa man “för blodet!” för beskydd. ibland såg jag en man där uppe. han bara stod där, som att han ville dröja en stund i gravdunklets stillhet. det kanske var jag

ligger och lyssnar på fleetwood mac och dricker PREGO på tetra. skrattar åt att jag jobbar med telemarketing. den minst lämpade personen verkligen men jag ser det så här: är man flygrädd ska man flyga, tandläkarskräck? gå till tandläkaren bara? rädd för att svälja tabletter? svälj många tabletter. fattar ej va folks problem e

hur vet rostbröd göraren att det e “klart”, måste va magi

nyknullad på en soffa i upplands väsby. solljuset kastar in en blonde geometriuppgift på golvet, det är det vackraste i rummet efter mig. jag ligger bortvänd och funderar på hur jag egentligen ska röra mig utan att komma åt snoppen, “aah aah” säger han, för det är tydligen känsligt där nu. en ok dag helt enkelt, men sängkläderna är för prassliga och det är som att ligga mellan 2st A4. jag hade trott jag skulle vakna i en kittel igår när han sa “upplands väsby” men jag vaknade i en sån jysk-imitation av en vit blogglägenhet med spegel, kan inte förklara, men man ser för mycket. vem har han sett nu och härmat? tänker man ju väldigt ofta när man plockar upp kläder från golvet och kokar kaffe. man är hushållerska för att “visa upp” man kan det minsann, är det kul på telefonen eller? ligger skeptisk och kollar på telefonen, svarar avmätt – ska jag gå? sa jag nåt töntigt i går, tror han jag är missbrukare? luktar jag illa? är det helt tvärtom. jag slår ut armarna vid fönstret och säger: “sverige!”, man ska gå runt på dom här cykelvägarna, höra bilar och hetsa fram om kvällarna med en skogsgrön mössa och svart vindjacka typ. nej, det är inte riktigt för mig, men förstår om folk känner sig lockade av det. det ligger en riktigt risig klacksko i hallen, asså vems är det?

har så mkt energi nu på kvällarna. tycker om mitt jobb, kollegorna är trevliga och man pratar hela tiden. jag är typ 2,5 av 5 i social interaktion och en riktigt bra dag en stabil 3:a. i torsdags gick jag ut efter jobbet med inställningen jag var en filmstjärna från alperna och träffade en kille som åkte snowboard där. han följde liksom med mig hem och duschade och drack kaffe. efter att han gått gick jag och lade mig på sidan han sovit på i sängen och lyssnade på en låt. sen på fredag träffade jag mina två blonda väninnor för drinkar på balthazar. det blev riche och noppes sen. jag läser frankensteins monster just nu eftersom den utspelar sig i geneve som är mina drömmars stad. jag vill leva där i framtiden, för min barndomsvän – herregud, det är verkligen en barndomsvän, vi träffades nämligen i gymnasiet – hon bor där med sin kille och hon och jag har samma stjärntecken. när det närmar sig vår slår saknaden an som en spjutstorm, av att sitta och skratta på nåt vackert tak och titta på dom blå bergen. det får bli ett långsiktigt mål, först ska jag överleva fram till våren. har gjort ett moodboard för 2020 och skrivit: det blir kul! när man jobbar inser man hur mycket vänskapsrelationer betyder för ens välmående. att man kan chatta lite ibland, skicka en bra låt och liknande. jag har ju använt the secret till att göra små justeringar av mitt utseende, vilket även en väninna gjort och hon ändrade ögonfärg radikalt över en natt. när det pirrar i kronchakrat är man i kontakt med det gudomliga, vilket kan ske i mötet med ett vackert musikstycke eller en godhjärtad människa. nu litar jag på kraften, att den vill mig gott. ni vet när någon med ett fast handlag styr en genom salongerna och säger man är oerhört vacker, så känns det nu

våndan och den löftesrika natten. långt där nere bland motorvägarna och olivträden, går det att skymta gnistrande billjus

det första jag tänker på när jag står på flygplatsen i ett nytt land är: undra hur fan drickorna ser ut här då? sen går jag till en kiosk och tittar. och det överraskar sällan, sprite, fanta och coca, dom tre. kanske med gladare formgivning

vad bra succession är. vill alltid ligga minst ett år efter med “sånt, vill ju ogärna röra nåt alla e helt !!! över. men sen när staden ligger i drivor och nån kvarglömd turist, försedd med spjut och INKA trosa raglar fram i mörkret, som anländer för tidigt, för det är september och sommaren är över.. ja, varför inte? kan inte släppa tanken på att en polsk brandman faktiskt lämnades kvar efter “bränderna” och fortsatte in i skogarna, i en ny dräkt, efter hundratals utfall mot en blinkade radiomast och spjutkast mot månen. skogens natt är så full av rum. har ni inte varit med om det, att man åker första morgontåget och ser masterna på bergskrönen blinka i mörkret och en flackande “rand” av skog där under. vad skönt att jag är här inne? brukar jag tänka när jag ska sova. vad skönt att jag inte är utomhus och ska duka upp till en picknick nu :) somnar direkt

jag mötte en man som rastade sin hund, tvärvände och följde efter honom. en rädsla jag har är att befinna mig i en matsal, skymta en hushållerska i dörröppningen som är upptagen med köksarbete vid bänken, varvid jag inte släpper det utan går dit och undersöker vad som egentligen händer. man ska aldrig göra det, för hon står och hyvlar ostskivor i eldstadens sken, långa ostskivor som bara staplas på hög. hursomhelst följde jag efter mannen, för jag ville verkligen INTE han skulle göra något liknande. vem vet vad hushållerskan gör sen, fäster dom i skalpen och börjar gå mot mig? det hade varit bättre, än att hon ändlöst bara fortsatte hyvla och stapla. som tur var hade mannen en port han gick in i och det hände inget skumt längs vägen. luften var alldeles grisrosa igår, vasstrån och grenar överallt

baudelaire lärde mig att livsledans gift släcker begärets törst, eller jag tror det var förnuftets gift. hursomhelst är de intimt förknippade till varandra. livsledans gift har försonat mig med promenaden till tunnelbanan i tygskor som knarrar av kallt vatten, med värkande nagelband i det obarmhärtiga ljuset kring lunch. varför inte ett ägg till middag? ljudet av en piskande flaggstångslina i stormen är lika tröstande som glaslådorna och stålet i det som kallas “solna business park”. tillsammans bidrar de till att släcka begäret. efter ett tag är det inte ens aktuellt att räkna på hur många år sedan det var någon höll om mig längre än tre sekunder. jag har ingen smartphone eller internet i hemmet och känner mig som en främling i affärer, överallt! vad ska jag göra här? det finns inte heller en belöning, annat än den fullständiga likgiltigheten inför nöjet en sådan skulle skänka. extasen i sig är oändlig, på samma sätt som kärleken. det himmelska saknar förmågan att släcka ett begär som till sin natur är mänskligt

ett utseende har inget med moralisk skönhet att göra. jag tycker knutbypastorn är sexig. sverigedemokrater och våldtäktsdömda mördare kan också vara det. rada upp alla ordningsvakter på led (minus restylanehäxorna) – jag suger av dom. men folk fattar ju inte det i sverige. dom ba alain delon förtjänar inte la palme d’honneur pga. sexistisk rasist och homofob minsann. och människor kallar mig ytlig? jag tycker endast han förtjänade den pga. frankrikes genom tiderna vackraste filmstjärna. jag har alltid blivit som mest positivt bemött av vackra människor. att vara sexig är dock något helt annat än vacker. sexiga människor kan vara riktigt otrevliga och man kanske vill straffa dom en aning genom att förtingliga dem. man möter aldrig vårmorgonens första, darrande solstråle tätt intill “aktiv_anonymknull” med despothaka. han tar sannerligen inte av sin rolex eftersom den kan fastna i ens hår. nej, det enda som stormar är döda hudceller när de drar av sig strumporna på gymet efteråt och om miljöerna de festade i på kvällen kunde skallra hade de liksom gjort det. jag tror det är sorgen, att aldrig kunna försonas med de sexiga

sitter på bibblan i fältöversten. känner mig trygg här, människor tittar nyfiket på mig och klapprar fram med äggkorgar runt armen utan en tanke på morgondagen! grisfötter, en vanställd kvinna log åt mig och den vita himlen och teglet, hade kunnat vara en enslig kommun. det här ser man ofta: chinos i färgen lera som översvämmas av välgödda lår. ingen har jeans längre, så jag har det nu. lösa, dyra jeans. jag sitter vid hyllan teknik, industri och kommunikationer så mycket flintisar uppehåller sig i min närhet. på pressbyrån kan man köpa en banan. är inte sportbilar, kondomer och pommes frites samma? kvalmig banansmak och den vördnadsfulla doften av Ringsamling prutt? 3d-glasögon, meloner och våren, ska jag bita ner i skalet. är så trygg här att jag kliade mig i häcken nyss, men hungrig. man kanske skulle köpa en plastkorv risgrynsgröt och klämma ner till lunch. mina levervärden är tydligen inom referensintervallet för barn, inte ens sjuk får jag vara. smygläser hölderlin för man lär sig tre ord i litteraturvetenskap: förtätar, stilnivåer och hölderlin. jag älskar det han skrev i ett brev eller en dikt, att åskvädret var guds rykte. jag kan lika gärna vara i alperna och åskvädret rullar in (ryser upp i hjässan nu). jag säger till en kille: det är guds rykte. han – 89 år gammal thai boiii med keps och läppstift svarar: finns det ostkrokar kvar, jag lämnar kroppen. jeanne d’arc

mitt nyårslöfte e att inte dricka en droppe förrän jag har stabil inkomst. det tycker jag är konstruktivt, eftersom jag älskar alkohol och verkligen behöver jobb nu :( jag kollade på bridget jones dagbok och blev inspirerad. älskar blixtarna från tunnelbanan som lyser in i hennes kök, så smart

säger upp netflix nu pga. autoplay så fort man rör musen

sak jag inte fattar: fuldans. varför

minns när jag skulle separera från mitt ex och spelade concerning the ufo sighting near highland illinois på pianot,. vi hade inte ens pratat “mer” om att vi skulle gå skilda vägar och han snöt sig ute i vardagsrummet. jag grät tyst ned i pianot, för han hade spelat den på cd när jag skulle gå till skolan fyra år tidigare, så höll han om mig som att jag inte fick gå. golven var alldeles blankskurade och fönstren öppna, våren var där. jag lärde mig den bara, kunde inget annat göra då den var väldigt enkel. det tog så lång tid för mig att inse han kanske, högst troligen bara var förkyld