Ibland när jag inte somnar utan tankarna snurrar brukar jag meditera över en stilla scen där jag dyker ner i en grumlig sjö och hittar något på botten. Det brukar vara något ur mitt förflutna, ibland en pärlplatta eller något virkat, vitt. Orörd snö får ibland naturen att framträda virkad. Ute tinar snön och jag ligger här inne och lyssnar på kylen som ömsom spinner, ömsom skakar av sig skammen. Det låter så och jag tänker på handskrivna vernissagekort med tukaner, grafiska upplagor, numrering, kulturarbetare i Karlstad och ateljéstädningar med glöggmingel. Det finns så mycket liv man aldrig hittar fram till! Som man aldrig heller hittar tillbaka till och det är väl ändå tur. Jag vill aldrig mer sitta på en nattbuss. Det är förbjudet nu, om den inte lämnar en stad. Det finns en buss som är riktigt mörk, den går mot Tungelsta. Vet inte ens vad det är, men kan ni föreställa er banditerna i Tungelsta City, runkar helt öppet i ring på torget och har tårgas i blodet. De lämnar staden i bilkaravaner, på jakt efter guldet som blänker som starkast i skymningen. Jag bor ju på bottenvåningen nu så är livrädd för att stråtrövare ska bryta sig in och hitta mig liggande i sängen som nåt ufo? Så pinsamt, hej :) ska jag gå eller.. ska ni gå – vad händer nu? Så går dom och jag ba lämna mig inte