jag ska tenta av mina sista gymnasiemattekurser (för 80:e gången) så jag repeterade lite. läste om derivatans h-definition. den vidrör nåt allmänmänskligt. man tar två punkter i en graf. låter en punkt ropa på den andra – kom till mig! avståndet ba krymper och krymper. tänk hur glad punkten är till en början. wow! den kommer bara närmare och närmare, men sedan inser de båda att avståndet mellan dem aldrig kan bli noll. för när någon ligger ovanpå någon annan, som i division får ju inte nämnaren va noll eftersom division med noll är odefinierat. så avståndet bara minskar och minskar för alltid. det enda man får reda på är hur den stackars punkten som ropat förändras när avståndet mellan dem är extremt_nära_noll. matte vet verkligen allt om livet. man smälter ju aldrig in i någon, hur mycket man än vill, man förändras ju bara