gud vad jag är långt ifrån att dansa av lycka just nu.

fläckarna på mattan var döda flugor. betänk mängden döda kryp som fastnar under skon, under strumpan, eller hur många insektsben man delar säng med, eller hur många gånger man suttit på en insekt som krossats under ens tyngd och smetats ut över ens byxa för att vidare smetas av någon annanstans, där smeten fått ligga ett tag innan STRUMPAN kommit svepande över golvet och sölat vidare.. nej, det hugger till i magen som en kniv. men finns värre saker att tänka på, som det här med att medvetet döda insekter. min flatmate skrek “ta tidningen bara DÖDA DEN!!” när en äcklig, gigantisk insekt med horn stångade sig fram över golvet, liksom NEJ!! gör inte det, tänk att se en klick mos, små ben och innandömen över korsordstidningen. vad händer med dessa små bitar av insekten sedan, när tidningen väl är slängd? förmultnar insektsbenen där nere i mörkret bland soporna, bland kaffesump och rotfruktsskal? kommer jag kanske råka vidröra en liten icke förmultnad del av insekten när icakassen sedan ska knytas ihop några dagar senare, när insekten sedan länge är glömd? jag måste gå i terapi. min mamma skulle fortsätta lösa korsordet och skriva över den krossade insekten med STIFTPENNAN, eller finskt sudda bort den med andra änden.

en gång som liten började jag grina när jag såg en död fågel. anledningen var att den “inte hade en mamma”, det var ju mamman som inte hade ett barn för det första!!! jag har alltid varit korkad när jag gråtit!

just nu sitter jag med en kopp kaffe och låter vinden blåsa i mitt hår, mitt andrum: facebook. godmorgon *ler manligt*