nu slog regnet till i fyra sekunder, så hårt. ingenting kan vaska kroppen ren från bakfylla men dagen kan försvinna i treo, atarax och resorb. jag stupar direkt och sover som törnrosa, drömmer som ett dårhushjon. jag tror jag har sett helvetet i mina drömmar och det är helt befriat sans. det finns beröringspunkter mellan drömtillståndet och psykosen. jag vaknar aldrig riktigt verkar det som. kroppen knakar som om den vore en trädkoja i en snöstorm och jag vill inte ge efter. jag flyr djupare och bejakar varenda löfte om kaos i stället för att lyssna till detta outhärdliga jämmer. kroppen är dum i huvudet, jag hatar bekvämlighet och kroppen ska sänkas. det enda som händer efter bekvämlighet är en suck. jag vill helt och hållet utradera saknad inom mig.