ok, nu är det snart julafton, dvs inte vara ful-afton för att jag tänker gå ut och festa – gud va kul-afton! jag firar inte familjejul eftersom jag lämnat svek, falskhet och hugg i ryggen där det hör hemma, i min hemstad. här kommer en film när kelly taylor iförd röda klackar och naglar packar sin stora väska, släpar den till stationen och står och småhoppar i kylan iförd miniskirt, väntandes på en grå greyhoundbuss in till city. när jag var liten och min mamma läste “stadsmusen och lantmusen” för mig avskydde jag lantmusen. den va obese, hade medeltida kläder och var rädd för bilar. lantmusens kusin dock, citymusen, var smal, bodde i ett palats med tända ljus och hade bratstil. alla försökte hjärtvätta mig till att älska lantmusen men nä, det fungerade inte. minns mitt arkaiska raseri när nån ba “men titta här, lantmusen bor på ett fint fält” varpå jag ba spänner skallen sådär mycket att det blir rött och ba *vill inte… bo… på.. fält*. sedan flyttade jag till city efter högstadiet. här kliver kelly taylor av bussen i den neonskrimrande citynatten, tänder en cigg och hör nattklubbarnas dova basljud… sirenerna på avstånd, pistolskotten. klipp till tre år senare: kelly går in på den 90-talsrökiga nattklubben i slowmotion *cue felix – don’t you want me* och har gjort några operationer, blekt håret vitt och gått ned 40kg i vikt. klipp till fyra år senare: kelly står på knä, i ministring och drar en lina från en toastol utan nedfälld sits. hahahaha nä, men jag finner inget lockande i att åka hem över jul. jag är inte tvungen och jag har inte gjort det på fem år. jag pratar inte med min familj och jag klarar varken av att äta julmat eller mingla med människor som vet vad jag är.