Covid va så mysigt. Man hade gott om pengar, möttes upp kl. 14 en lördag på retro. Köpte alla drinkar man kunde se på deras menyer och när man gick ut på gatan kl. 20 var allt knäpptyst och mörkt. Bolt hem genom tunnlar av flygande snö. Utomhusmänniskor gick runt och såg ut som bdsm-varelser med svarta, ”farliga munskydd”. Kan inte släppa att det någonstans i världen blev en trend att ha en röd prick på sitt vita munskydd om man var smittad. Det pågick någon helt ny stämning, att man samlades på kontoret framför direktsända presskonferenser och inte visste vad som skulle hända sen. Man åkte verkligen alltid hem. Minns inte vad jag lyssnade på? Tame impala? Jag gick även alltid till jobbet pga. behövde vara på plats, så det blev inte direkt en tid av introspektion haha. Absolut det SISTA jag behöver, ”reflektera över vem Jag är”. Aja, i dag har jag bland annat lyssnat på Sviridov, sadness of immense spaces. Det mest mänskliga jag vet är att sjunga i kör, blir rörd bara jag tänker på en kör. Glada hälsningar!