nu slänger jag av mig kläder här, det är för varmt. vi lever i en varm tid. kläderna klibbar, vodkan värmer och om jag knäpper mina händer ovanför huvudet varefter jag rullar på axlarna känns det som att stora kulor av brosk rullar längs nyckelbenen. jag har sagt det förut: mina nyckelben är korviga barnarmar, inga små, delikata kvistar. jag känner mig sällan gracil. det är som att någon i skrivande stund stryker ett finger med krut på över varenda sår i mitt ansikte. jag har varit framme med nagelklipparen i pannan, tur att man läker som en cheerleader, höhö. men jag är SÅ LESS PÅ MIG SJÄLV, bara det här med “höhö”, det var lite som när min flatmate klappade sig själv över magen och sade: “det där var att förnedra sig själv”. precis nu åkte en dunkande baslåda förbi. det är en tisdag, klockan är två på natten. VILKA festar ikväll? *vill nästan gå ut och visa mig tills någon ba “hej ska vi festa”* och nu kom en buss också! vilda liv.