Bläddrar genom Johanna Ekströms dagböcker igen (för att hon dog). Hon skriver om att fylla det inre tomrummet med tystnad. Har alltid känt mig kokett när jag pratat om ”inre tomhet”. Typ man e femton och vill ha en style, samtidigt som man sprudlar av tankar och innehåll. Men det är ju nånting som är borta som jag ersätter. Jag måste erkänna det utan att gardera mig, utan brasklappar. Jag känner mig väldigt ofta ensam och tom och det går inte bort