det blåser så hårt ute, har dragit för gardinerna och ställt en resväska i “old rustic style” nedanför. jag tände ett ljus jag hittade och ställde på nattduksbordet. ibland kan jag nästan, nästan tänka tunnelbanan är ett åskväder. jag har blivit FULLSTÄNDIGT romanförgiftad av emily bronte och jane austen. det värsta är att jag, efter ett visst själsigt motstånd, påmindes om att det fanns… en hed i anslutning till min farmors första gård. ingen riktig såklart men en hed sverige style, med böljande åkermark, en liten bäck, ett gammalt träd, ett träsk och i horisonten tog floden och bergen vid. vidöppet med vilda blommor. jag har så länge förstått landet som menlös granskog där man inte ser nåt, där husen ligger insprängda bland lera och myggsvärmar. trångt och barrigt, kliande och fritt från gläntor, men det finns ju hedar också. minns ni när cathy är febersjuk och slår upp fönstren för hon vill känna vindarna över heden och hon hallucinerar ljusen från svindlande höjder i horisonten. det var samma. på motsatt sida fanns några gårdar där ljusen flackande om kvällarna. de slukades av dimman på morgonen, som om skorstensröken enligt drömmens logik gjort myteri under natten och förgiftat morgonluften. jag befann mig hela tiden i den miniatyrvärlden när jag läste, men gjorde aldrig kopplingen. plötsligt var det som en osynlig närvaro tog sats från rummets hörn och sedan kom fotstegen klampande mot mig. jag kände en sorg, som nästan var allvarlig och tänkte: varför använde jag inte arvet till att köpa ett hus där, samma hus, eller något annat. sen tvingat min farmor och hennes man bo där sista åren av deras liv. jag hade kunnat inreda det bronte style om somrarna och vandra runt där nu, med en fackla om nätterna. haha 3-2-1 blåljus och anhållen för skadegörelse genom brandfarlig fackla minsann!! jaaa jag vet, men låt mig slippa va i det här rummet nu? tänderna värker, ryggen har gått av, kroppen är över och jag har befunnit mig i en psykos sedan september. när man är psykotisk, eller på gränsen, där jag alltid befunnit mig, blir det lättare att förnimma det som gått förlorat. den gamla knottriga bibeln med sidorna som pressgurka. jag behöver bara sluta ögonen så är jag där igen. jag lärde mig att gud och änglar fanns men även att gud har sin egen vilja. min farmor kunde gråtande råma – rösten förändrades och blev mörkare: gode gud LYSSNA! varför hör du inte min bön? det var en sådan allvarssignal, när det dagliga bruset skingrades och man ritade tystare. gården, heden och ängarna blev en gudomlig plats för mig. det kunde dundra i väggarna om kvällarna och klampa på vinden, då sa man “för blodet!” för beskydd. ibland såg jag en man där uppe. han bara stod där, som att han ville dröja en stund i gravdunklets stillhet. det kanske var jag