baudelaire lärde mig att livsledans gift släcker begärets törst, eller jag tror det var förnuftets gift. hursomhelst är de intimt förknippade till varandra. livsledans gift har försonat mig med promenaden till tunnelbanan i tygskor som knarrar av kallt vatten, med värkande nagelband i det obarmhärtiga ljuset kring lunch. varför inte ett ägg till middag? ljudet av en piskande flaggstångslina i stormen är lika tröstande som glaslådorna och stålet i det som kallas “solna business park”. tillsammans bidrar de till att släcka begäret. efter ett tag är det inte ens aktuellt att räkna på hur många år sedan det var någon höll om mig längre än tre sekunder. jag har ingen smartphone eller internet i hemmet och känner mig som en främling i affärer, överallt! vad ska jag göra här? det finns inte heller en belöning, annat än den fullständiga likgiltigheten inför nöjet en sådan skulle skänka. extasen i sig är oändlig, på samma sätt som kärleken. det himmelska saknar förmågan att släcka ett begär som till sin natur är mänskligt