en gång när jag släntrade fram över något torg med känslan av att ha en ubåt i röven och en önskan att bara vilja säga “aj aj aj” för varje steg stod en unge där med block i handen, alltså, ni vet en gatusäljare eller vad det nu kallas, som skriker “HEEEJ!! får man ta sig ett ord med dig!” jag ruskar på huvudet och går vidare. så skriker hon: “spara på dina leenden bara!” jag hade lust att vända mig om och ba “ursäkta, jag vet inte vilken ungdomsvårdsanstallt du rymt irån men jag har just haft… outhärdligt tråkigt analsex” ni vet, när man vill oversharea för att chocka lite, lite som på film. “jag är ingen korkad människa som tror på fullt allvar att du bara kommer ge mig en mobil! jag HATAR mobiler!!!”

det finns verkligen alltid en hake. bara uteliggare som strukturerar sin omvärld efter hur många roppar de får för olika föremål går på det där! de tar mobilen på stört.

nu lyssnar jag på I heard she drove the silvery sports-car along the empty streets last night, ser ingen melodisk kvalitet i “hobart paving” med st etienne, men öppningsfrasen är ju snygg!

är klockan vodka martini än?