här kan ni läsa om sekter, fick A på frågan :-)
Sekter kan definieras som utbrytargrupper ur en religiös lära och studeras vanligen i förhållande till den kristna kyrkan menar Partridge. Distinktionen mellan kyrka och sekt fokuserar på medlemskap. Kyrkan är inkluderande per definition, en institutionaliserad religion man föds in i och har ett slags universaländamål i att sprida sin tro över världen, medan sekten är exklusiv och saknar sådana ambitioner. Tvärt om söker sekten att distansera sig och sin tro från det övriga samhället. Sektrörelsen kan betraktas som ett protestyttrande mot att låta sig underkastas en lära som inte överensstämmer med den egna i ett sekulärt samhälle. Trots kyrkan är konservativ accepterar den denominationer och sekulära rörelser. Det gör inte sekten. En annan aspekt som skiljer kyrkan från sekten är att sekten har en karismatisk grundare som givits en uppenbarelse av något slag. Denna grundare tillskrivs gudomliga krafter och karisman nedärvs sedan i förbindelse med denna uppenbarelse, som en slags maktkälla till efterträdare efter grundarens död. Genuin karisma, menar Weber, kan inte uppstå mot bakgrund av traditionell auktoritet, utan måste vara revolutionär i något avseende. Inom kyrkan är karisman institutionaliserad sedan länge och reglerad genom kristen etik (Partridge 2004: 17-19).
Till skillnad från sekter beskrivs kulter av Campbell som löst organiserade och individualistiska. Medan sekter är tydligt avgränsade, auktoritära organisationer med specifikt formulerade trossystem, är gränsdragningarna oklara inom kulterna som också har större tolerans inför andra trosinriktningar. Agerandet inom kulter är inte lika konformativt och i kontrast till sekter blir kulter sällan långvariga i bristen på karismatiskt ledarskap och strikt organisering. De kulter som överlever brukar ha ett hastigt genombrott för att sedan utvecklas i en sektliknande trajektoria (Campbell 1978: 120-122).
Partridge kastar ytterligare ljus över skillnaden mellan sekter och kulter genom redogöra för en religionssociologisk indelning av rörelser i världsförnekande respektive världstillåtande, där kulter vanligen representerar det senare alternativet. Världstillåtande rörelser beskrivs vara kunskapsteoretiskt individualistiska, där själva auktoriteten och karisman internaliseras i det heliga självet och fokuset ligger på individens frigörelse inom världen. Världsförnekande rörelser å andra sidan, som idealtypiskt är kunskapsteoretiskt auktoritära, betonar frigörelsen från världen. Det är inte helt ovanligt med apokalyptiska eskatologier inom dessa rörelser, där själva medlemskapet i organisationen blir en garanti för frälsning när den sista dagen är kommen. (Partridge 2004: 27). Det är just den senare sorten av rörelser som pejorativt kallats kulter i USA, trots att de religionssociologiskt definieras som sekter. Dessa sekter har rönt stor medial uppmärksamhet i samband med våldsdåd och banat väg för s.k antikultrörelser.
Antikultrörelserna uppstod enligt Lewis (2016: 1-11) som reaktion på en ungdomskultur som sökte sig till nyandliga rörelser i början av 70-talet. Den äldre generationen hade svårt att se de socialpsykologiska mekanismerna bakom ungdomarnas dragning till icketraditionella religioner och kom därmed fram till slutsatsen att ledarna inom dessa grupper använde sig av mind control – en taktik för att rekrytera medlemmar genom att försätta dem i trans och sedan kuva dem, någonting som i folkmun blev känt som hjärntvätt. Individerna själva, som gick med i sekterna saknade helt och hållet agens i antikultisternas föreställningsvärld. Forskning visade att det inte fanns några empiriska belägg för att hjärntvätt fungerade, men medialogiken underblåste kultkontroversen och schismen mellan generationerna kom ytterligare att fördjupas, något antikultrörelsen tjänade på i medlemmar.
Finns det då empiriska belägg för att auktoritära, världsfrånvända sekter generellt skulle vara farliga? Det beror förstås på vilket sätt man definierar farliga. Socialpsykologiska mekanismer inom grupper, som social påverkan och konformitet kan förstås utvecklas i starkare destruktiva riktningar inom sekter, som kan betraktas som en extrem form av gruppering (Lewis 2016: 9). Vad gäller våldshandlingar riktade mot majoritetssamhället menar Moore (2016: 1-8) att någon sådan tendens inte går att se. De flesta sekter utövar inte våld och i de fall våld utövats har det vanligen uppstått mot bakgrund av extrema faktorer. Moore som har följt teoribildningar inom religionssociologi i ett decennium framhäver att teorier om dåden reviderats i ljuset av ny data såväl som i relation till omgivande samhällsförändringar. I fallet Jonestown tolkades massjälvmordet i huvudsak av forskare som resultat av interna konflikter. Efter Waco utmanades detta perspektiv och syntetiserade skälet i interaktionen internt-externt, där externa påtryckningar från myndigheter och massmedia varit minst lika drivande som det interna ledarskapet och organisationen. Mot slutet av 90-talet vann tolkningar kring apokalyptiska förväntningar på millenniet mark, samtidigt som ledarskapets roll belystes i nytt ljus avseende rädslan att misslyckas och benägenheten att ta till våld för att rädda sin heder.
Sammanfattningsvis går det möjligen påstå att en sekt kan bli farlig mot bakgrund av en kombination av en apokalyptisk eskatologi, i ett intrikat sammanhang av interna stridigheter och extern påfrestning från myndigheter, antikultrörelser och media, i kombination med en psykiskt labil sektledare som lider av paranoida vanföreställningar som resultat av isolering. Det är åtminstone likheter som på ytan går att urskilja beträffande våldsdåden som utövades i Jonestown, Waco och av sekterna Solar Temple, Aum Shinrikyo och Heaven’s Gate. Mayer (2003: 188) hävdar dock, vad gäller sekten Solar Temple att att externa påtryckningar inte var tillräckligt starka i det här fallet för att räknas som skäl till dådet. Sektledaren kan inte heller beskyllas, eftersom gruppmedlemmar valde att avsluta sina liv efter hans död. Moore (2016: 8) redogör därtill för nedbränningen av en kyrka där hundratals MRTCG-medlemmar dog i Uganda . Eftersom medlemmarna sålt sina ägodelar, drogs slutsatsen direkt det var ett massjälvmord i Jonestown-anda, men eftersom fönstren var förspikade för att hindra flykt är orsaken till dådet fortfarande höljt i dunkel. Det verkar finnas en akademisk lockelse i rekonstruerandet av en händelse utifrån tidigare teoribildning, även när alla bitar inte riktigt faller på plats. Vilket är förståeligt inom ett så empirifattigt fält som sekter och våldsbenägenhet. Som Moore (ib: 10) avslutar sin text, kan forskare i dag inte förutsäga vilka grupper som eventuellt kommer bli våldsamma, utan bara identifiera drag i sektkulturen som eventuellt kan leda till våldshandlingar. Denna osäkerhet menar författaren underblåser ett statligt religionsförtryck, eftersom de flesta sekter kan vara lika benägna, givet rätt omständigheter.