Jag dukade till sädesfest med fröpåsar, blommor och blader för att fira den stundande vårdagjämningen. Jag kokade opp den goda soppan från blå band (ängamat) och tog på parfymen, den som luktar säd. Ding dong! Dörrklockan ringer. Jag välkomnar gästerna till tonerna av ett youtubeklipp om HAARP experiment (läs mer om HAARP här) och tar deras kappor till sovrummet. Det luktar fortfarande lite av hårbalsam, sliddoft och gammal fylla därinne så jag nekar rakt av gästerna tillträde. En gäst hälsar och använder en läcker morot som en slags cigarett och blåser röken kaxigt mot mej, men det enda jag tänker på är den växtliga, lätt ruttna andedräkten och suckar tungt (inte åt gästernas håll givetvis). Sedan ledsagar jag det strålande party tåget in till matsalen där den goda soppan står och ryker som hammarbyverket en vinternatt. Det som väntar oss i soppskålen hade dock ingen kunnat förbereda sig på — ett avhugget finger! Panik bryter ut och alla rusar genom hallen mot ytterdörren. Låst. Vi hör ett skrik från en dam i sällskapet som pekar mot trappan. Vi vänder oss sakta om, en efter en och på nedersta trappsteget ligger en avhuggen hand med ett avhugget finger! Panik bryter ut och alla rusar till köket där vi samlade rycker i köksdörren. Låst. “Lystring!” ropar en barsk mansröst. Inifrån salongen kommer en medelålders man iklädd trenchcoat och hatt. “Ett brott har begåtts och ingen får lämna herrgården förrän det är uppklarat”. Jag fattar omedelbart vinken och rafsar i förklädesfickan efter lite konfetti och ropar: “Vi kallar på dubbelt jordligt beskydd denna afton, Freja och Demeter – vägled oss genom livets snårigheter!”. Sedan kastar jag konfettin i luften och snurrar runt, runt, runt till gästernas förtjusning. Jag är dock inte förberedd på den påföljande yrseln i fotspåren av portvinet och piruetterna så jag faller pladask på golvet. “Räck mig din hand” säger detektiven, men jag kan resa mig själv så jag ger honom kaxigt fingret. När han fattar det lossnar fingret, handen och sedan hela armen från sitt fäste :( “Vem är du?” Frågar jag bestört. “Det vet du nog redan” svarar han och ler medan jag tydligt kan urskilja ett stånd i hans byxor. “Vi vill inte ha sönder dig helt och hållet, för vi vill ha din kropp. Ta hand om hälsan, ät rätt och motionera, men känn förlusten värka så skärande att du lever tillräckligt nära döden ändå”. Han lutar sig in närmare och viskar: “För när köttet är fint och själen tillräckligt skämd, då kommer vi och tar dig!”.  Jag tittar upp och säger: “Lova mig det”. “Jag lovar”, säger han och greppar sin penis genom tyget innan han lämnar herrgården med gästerna som stämt upp i festlig vårsång ute i tamburen. Jag reser mig opp och konfettin knastrar under mina tunga steg till matsalen. Jag släcker ner ljusen och slevar upp en portion kall soppa med min kvarvarande arm. Jag vill inte ens se om fingret följer med till tallriken, men som alltid här i livet kan man räkna med en större klump av något slag