suck. jag mådde så himla bra, det var bara sol ute och inne men så tittade jag på dom banden jag hittade. det var gamla hemmavideofilmer jag glömt bort. jag är 5 och spelar fotboll, pratar med irriterande lantisdialekt, solnedgångar utanför persiennerna när jag fyller år som kameralinsen förvrängt i blödande raster; dunkla rum och höga isotal. jag är i kronisk regression med ett kontrollbehov som överspänner kontinenter. det är troligen eftersom min barndom å ena sidan var perfekt och andra sidan en skräckfilm. hur ska man förlika sig med sitt förflutna om man tror man kommer slitas itu i samma stund man slutar spjärna emot. så jag måste stänga av bandet och gå till systemet, men klockan är 13 och väl hemma tvingas jag inse, vuxen som jag är att det inte funkar att vara full och tom eftersom folk pratar. jag kan varken bränna eller skära mig för det är sommar om några månader. jag kan inte gå till akuten och be om lugnande för jag skulle skämmas ögonen ur mig. allt har konsekvenser och tiden när dom inte spelade roll är lika förlorad som föraktad och ångestens kärna visar sig i ögonblicket insikten slår an, att det inte går att göra någonting längre för allt har stelnat. så jag gör en kompromiss och lägger några snitt i armhålan, tar på deo och kollar mig själv i spegeln när ansiktet förvrängs i fula grimaser. sen skriver jag det här. dom säger man ska acceptera sitt inre barn men jag kommer alltid hata den äckliga jävla horungen som alltid log när den ville dö. som inte tog tillvara på sin tid i frihet.