tog ut bib påsen, det var som regn mot bussfönstret, glaciärgrått. försöker tänka på att vara obekant vid miljöer jag sett tusentals gånger innan. en buss man avskyr blir ljuvlig om man vaknat med någon samma försommardag till cityljuden från gatan nedanför. möjligheten finns fortfarande att bli kvitt sig själv litet? gud, jag hoppas verkligen det, eller snarare ber