växlingen mellan höst och vinter är ändå så mysig? först suddas alla konturer ut i regnet, sen stillnar allt i snön och klarnar i aprikos. vill att döden ska va så. det värsta vore att vakna upp “en helt vanlig dag” så va man döende :( jag tog så mkt kokain en gång att jag i taxin hem i själva verket satt i fängelsecellen camus beskriver i “fallet”. han skrev (fritt återgivet) “på medeltiden lämnades människor att dö i en slags cell som till sina dimensioner var konstruerad så att man varken kunde stå eller ligga och därför tvingades leva sina kvarvarande dagar på diagonalen”. jag tror jag har en neurotiskt färgad skuldupplevelse. är det kanske bättre att föregå sitt straff genom att frivilligt leva sitt liv på diagonalen och aldrig sträcka på sig? är man inte vänligast då, eller är ett sådant liv bara ett lismande martyrskap som gör en besvärlig. jag vet ingenting. å andra sidan kanske jag inte behöver nagelfara min skuldupplevelse, den kanske i grunden är funktionell. jag kanske skäms över att inte vara en stjärna, över att jag går runt ensam i ruiner om nätterna och luktar för mycket axe africa