jag ska berätta hur det gick till när jag hittade tvättnycklarna, det här har jag fått höra i efterhand berättat av min flatmate. hennes telefon ringer 05.30, söndagsmorgon. en upprymd person skriker: “heeeej, kan inte du komma och öppna åt mig” varpå hon går ner och möts av en person som i höstkylan håller sin trench i handen. den här personen är jag. vidare rusar jag upp för trappan, in i lägenheten — det är här det sjuka börjar — SLÄNGER MIG NED på hallgolvet och börjar “rafsa” okontrollerat som en besatt häxa. här ger min rumskompis upp och går till sängs, därför tar mina minnen vid här. jag tycks grumligt kunna förnimma hur jag rusar ned till tvättstugan med en rasslande kedja i handen, låser upp en dörr och rusar tillbaka upp igen, lycklig med dunkande puls i tinning. det som alltså hittills hänt: jag kommer hem på morgonen, slänger mig på golvet och rafsar fram en tvättnyckel (i gigantisk kedja) från… någonstans, en tvättnyckel jag letat efter i flera veckor utan att hitta, i en hall som dessutom är mindre än tre kvadratmeter. jag springer ned till tvättstugan och “testar” nyckeln. det slutar inte här. dagen därpå märker jag att mitt bankkort är försvunnet, tänker “jaha” och var hittar jag det?

spännande..

eller inte så spännande: i en turkos necessär med fjärilar på. i vilken jag även hittade en massa hundralappar och ett visitkort. necessären låg i en stram nccryggsäck till bredden fylld av skärp som jag hittade idag när jag plockade i garderoben. jag hann alltså samma söndagsmorgon trolla fram en borttappad nyckel och dessutom gömma mina fickors innehåll i en turkos… alltså, nej, är det här memento eller? fyrverkerier i sann avslutande anda vore ju om jag berättade vad som stod på visitkortet, men ja, godnatt nu.

/Özz