festade på KB häromdagen tills ögonen blödde. läste gamla lokaltidningar vars nyhetsmaterial inte riktigt gick i linje med “koja brann ned i färila”, som jag trott, utan mer: lill-mickis – nyförvärv i lbk med smak för hårda bollar *kommer från en småstad där alla heter frida och sportar*. i övrigt, älska sextiotalets efterblivna brottsrapportering. ba “en våldsman går lös som måste mörda för att tillfredsställa sina outtömliga lustar! han kan slå till – när som helst, var som helst!” (när hela artikeln är byggd på spekulationer). behandlingen av engladrevet är ju PG-13 i jämförelse med beskrivningen av en bilruta dränkt i blod, efter nån unge skjutit sin treåriga lillebror (som hette “karl-benny”). sedan, hur polisen framställs som riktiga röjsågar med sina taktiker, hyllade brottsrekonstruktioner och festliga smeknamn (“jerka”) , jämfört med nu då de tycks kritiseras mer i samband med brottsutredningar. det känns som fiction! kanske en bland många anledningar till varför mycket gammalt, oavsiktligt, får ett romantiskt skimmer över sig i mitt huve. en förvirrad, försvunnen finska; iförd blå kappa med höga sprund och lågklackade skinnskor blir liksom kaurismäki. på samma sätt som freuds fallstudier blir.. fontänorgasm!!! måste röka cigg. sitter på institutionen och stirrar ut över gula fönster i mörkret, reflektioner av fönstren i fönster etc. jag och min psykolog pratade länge och väl om mina tidigare psykologer, hej!