åååh jag är arg på att dom bara skriker och skriker i skräckfilmer! reaktionerna på stark rädsla är motsägelsefulla eftersom beteendestrukturerna kollapsar helt. jag tror man “i verkliga livet” gör nåt tokigt, fryser till is, blir helt knäpptyst?? så till vida man inte blir överraskad. den upplevelse av skräck som skildras i modern skräckfilm upprättar en sådan distans genom oljud och teater att det är omöjligt att känna nåt utöver glädje när dom dödar den som skriker för att det blir lugnt och skönt då. haha.. men ja, uttryck måste väl schematiseras pga. genre, förväntan blabla. orkar inte göra nån dumklausul. men en sak som är säker är att typ ingen skräckfilm kan rubba min vilopuls längre?? senaste gången jag upplevde ren fasa var när den dockan i saw cyklade fram ur mörkret. är vanligen inte rädd för dockor, barn och sån skit (som när det står nån mesig unge som ritat med mammas ögonskugga under ögonen och är quirky vid nån gardin) men just i det fallet var någonting helt fel med proportionerna, visste typ inte vad jag såg!!! äkta bra var det. och rätt tyst också. jag gillar tyst. värsta jag vet är i thrillers när dom jagar nån och musiken blir SKITHÖG *plupp plupp sänker på macen* sen *plupp plupp höjer* när dom snackar. jaja, apropå skräck slutade jag leva framför spegeln efter att ha läst om att demoner bor i speglar. nu vågar jag inte titta i dom *blabla valfritt resonemang om projektion av ondska* faktum kvarstår att jag inte mår bra av att spegla mig mer än nödvändigt, så nu tänker jag det e demoner där bara. skönt. problem löst..