jag är drottningen av somatoforma störningar. som hypokondriker är jag extremt känslig för förändrade kroppsförnimmelser. tror alltid kroppen är en fallfärdig koja som bara väntar på att bryta ihop. vet inte hur många akutmottagningar jag uppsökt genom åren med en uppsjö symptom av varierande karaktär. allt från att “inte kunna ligga ned utan att svimma” till att “ha hjärtattack”. alla sjukhusbetjänter ba “ok följ med mig till väntrummet så ska vi se”. dock har detta neurotiska karaktärsdrag mildrats med åren. läste en bok i vilken man skulle lära sig tänka som en fatalist. mantrat va “om jag ändå ska dö i dag kan inget skada mig”, hehe. i överlag har min psykiska hälsa förbättrats avsevärt om jag blickar tillbaka i tiden. kronologiskt: ville begå självmord när jag var 9, försökte första gången när jag var 11. panikångest hela gymnasiet, irrationell rädsla för ca alla människor, hela checklistan för borderline etc. vid ett tillfälle blev jag psykotisk och va övertygad om att en man följde efter mig när jag shoppade på ikea?? haha och att han var anlitad av “min familj”. till slut var alla människor med på det och de kommunicerade via walkie-talkies i tunnelbanan när jag gick förbi och skulle “ta mig”. jag rusade hem och tejpade för fönstren och brevinkastet. några månader senare på akuten VÄGRADE jag ta av mig mössan eftersom jag skämdes över mitt huvud, vilket fick läkaren att remittera mig till en psykolog (puuh). blev satt på effexor och började plugga på jmk, vilket totalt räddade mig? lärde mig mingla genom skolan och sedan ordade det mesta upp sig. det blev inte bättre men det blev annorlunda i samma stund jag förlikade mig med att förlora allt och började bejaka varenda löfte om kaos. detta fungerade som en slags exorcism under en period. relationen till mitt ex härbärgerade jag i ett eget rum som aldrig behövde se dagsljus och där i mörkret slutade jag helt att ljuga, på gott och ont. jag upplevde aldrig skuldkänslor i mörkret och samtidigt som det var destruktivt för relationen behövde jag inte heller skämmas för att jag tyckte om honom. jag vaknar fortfarande varje morgon med en motorsåg i mellangärdet som följer mig hela dagen och har otroligt nära till skam och skamlöshet som förenas i en cirkel men jag har åtminstone slutat fly i samma utsträckning som tidigare. det är verkligen med ambivalens jag ser tillbaka på åren som gått eftersom jag med mitt förnuft kan se hur livet förändrats till det bättre men samtidigt upplever det vara detsamma, om inte värre. nåväl, kroppen är ändå en lögn. en dum bil man åker runt i.