hej internet

jag har tänkt mycket på döden. jag vet att det är ytligt och ett symptom på lättja, som att leta efter ett paraply i en regnig stad men jag gjorde det ändå. sedan tänkte jag på det som skrämmer mig mest här i livet: spöken. eller andar. asså hela ande…doktrinen (kommer ej på nåt bättre ord) är bakom kulisserna riktigt omedgörlig? en människa måste vara redo för döden för att framgångsrikt kunna träda in i “ljuset”; en passagerit avhängig en viss belåtenhet med livet. på sin dödsbädd sa Elizabeth I: “all my possessions for a little bit of time”. jag tolkade medvetet in fel innebörd och tyckte det var så_ vackert. som en sammanfattning av vad livet har att erbjuda – ägodelar i en tidsblixt, men antagligen var donnan ute efter att köpa sig lite mer tid här på jorden. hon rasslar nog fortfarande runt i ett fult slott på jakt efter ett medium som kan visa henne ljuset. för är man en hatisk citycyniker som klamrar sig fast vid jordelivet i dödsögonblicket bestraffas man med att bli gengångare. det innebär att man e tvungen att vandra denna mörka jord utan kommunikationsmöjligheter, vilket känns som en modern gestaltning av skärselden. straffet i att inte bli SEDD? att vilja säga någonting men inte höras? men ändå finnas där och ibland lyckas riva ned en blomkruka, som någon avfärdar med att fönstret var öppet??? frustrationen? jag kommer så spöka på instagram????? straffet är dock självvalt. problemet för mig är att när svaret på frågan “transcendens?” är förskjutet till individen blir moralisk redlighet av sekundär prioritet. ett missbelåtet psyke kan ju likväl ha levt klanderfritt hela sitt liv och vice versa, vilket helt sätter rättvisan ur spel. jaja, turligen nog finns medium som skjutsar över en till “andra sidan” efter man renats till en generisk ljuskropp och på andra sidan får man återförenas med släkt och vänner… o det skulle va kul lr? *dömd att vandra på jorden tills den slukas av solen*