har upptäckt den senare tiden att jag inte känner avundsjuka? vilket är skönt eftersom jag för några år sedan inte kunde dölja den utan bara “jaha, va roligt” *extremt falskt tonfall* om någon berättade om sina framgångar. i dag e jag ba “wow gud va roligt!” och, hör och häpna, känner i kroppen att jag tycker det är roligt?? det är samma sak om någonting trist hänt någon jag känner. jag går runt och oroar mig för vederbörandes problem, precis som jag oroar mig för mina egna. jag tog upp det med min gamla psykolog och den sa att jag kanske fått utrymme för andra nu. det är nog så enkelt. andra människor blir en sekundär prioritet om man är upptagen med sig själv. jag som trodde jag var kroniskt empatistörd :( det är verkligen kännetecknande för min historia av dårskap. en upptagenhet, framförallt vid återupprepningar, i en bok av stephen king jag läste som barn, minns ej vilken, säger någon hell is repetition. det stämmer så väl. min problematik har haft resonans i ett slags självdestruktivt dödläge mellan upprepningar och kompensationer,  med en okuvlig ambition till att FÖRSTÅ mina avgrunder,  en ambition jag den senaste tiden försökt tygla. för om jag nu för enkelhetens skull trodde på dualismer, skulle jag säga att en övertro till förståndet, på bekostnad av sinnet i slutändan bara resulterar i att man leder fram andra till samma avgrunder man själv försöker urskilja en botten i. en förlustaffär, om investeringen är tid och avkastningen är moralisk vigör. jag måste i stället döda mina känslor med nya känslor! jippy!!!! ska fira det med en god cigg nu…