det vidrigaste med att göra slut är att all ens affektion kastas ur ett hålrum. kärleken söker sig darrhänt tillbaka för att mötas av en stum järnridå och när den väl är nere för all framtid saknar kärleken tryggheten bakom den och begråter varenda dag den fortfarande var öppen. jag saknar inte att vara älskad, för jag kommer aldrig veta hur det känns. det är bortom mitt förstånd och bortom min kropp. det jag saknar är att rikta pulser av affektion mot en resonansbotten som skapar värdighet inom mig. det är min kärlek som vräks och ambivalensen i situationen krossar mig. vad händer nu frågar jag mig. är det nu jag ska bli dödsfull? hitta andra hålrum att bomba? nä, har varit full hela mitt förhållande och jag tror inte på att försöka reparera en gammal relation med en ny. för när alla kompensatoriska substitut lyser i neon avspeglas bara någonting dödsdömt i vattenpölarna. jag tror på asketism och avhållsamhet tills jag lämnat kaoset och återbekantat mig med min förståelse inför kvalitet. för jag hittar d&g på myrornas direkt. jag är för gammal och trött för att bry mig om någonting annat än kvalitet.