hej. jag har en depression just nu, jag orkar inte skratta, herregud, jag orkar knappt sitta. det gör ont att sitta, det är fruktansvärt att gå, om någon tvingade mig att springa skulle jag gå under. här kommer den aktivitet jag bävar mest inför: att dus… nä, det tar emot för mycket. jag kan inte ens skriva det där fruktansvärda ordet. det är nu jag egentligen borde göra en massa saker eftersom fågeln är glad för att den sjunger, not the other way around, men det är okej att inte…. göra någonting… *accepterar det här* jag känner mig förkyld? alltid när jag ba entering depression tar kroppen vid och hjälper mig genom att göra mig förkyld. då känns bara ett konstant brus i huvudet och det föredrar jag faktiskt framför.. ja, det här: bild på mig när jag försöker lyfta en neutronstjärna

men jag har jättemycket att se fram emot, t.ex. tavernan på lördag då jag ska vara den mörkhåriga dödsängeln jenny pesto som just anlänt från nya zeeland med tolv limpor cigaretter och det dubbla i okända mäns telefonnummer…. *svänger på håret och stompar kaxigt ut ur baren* hahaha, nä men lyckat att ha en massa nya zeeland-telefonnummer i sverige? sitta hemma på rummet och surra med män på andra sidan jordklotet hahahaha, orkar inte.

för övrigt äcklas jag av det som försiggår ute i naturen, som när stora djur äter fåglar. vad händer med näbbar och sånt? det lär ju hänga som trasor längs kadavret efteråt. ögonen? äter det större djuret det mindre djurets ÖGON? och när fåglar flyger i flock, jag ryser av det, vilket får mig att tänka på en målning av monet – jag minns inte vad den heter – där en gata proppfull med människor är avbildad snett uppifrån. man faller liksom ned i det där äckliga och om jag vore fågel skulle jag verkligen flyga hela tiden.

godnatt