ni vet när hela kroppen värker som en hel jävla istid knarrade fram genom lederna, eller vänta, nu börjar jag bli en gammal snuskkärring som sitter här med “ledvärk”. jag har inga besvär. idag på tunnelbanan efter att, jag skojar inte nu, varit på skolan i 27 timmar befann jag mig i precis det tillståndet. tänk kroppens samlande koffeindarr, alla spänningar, all ömmande oro, en tung röd sol innanför skallbenet som sken. då, drog jag bara åt min trench i midjan. så var det med det. tomt vitt regnväder utanför fönstret, en iskall blå trench, då försvann jag in i sömnen ett tag och rycktes tillbaka ned i fittvagnen precis när dörrarna började SKRIKA oh skramla varpå jag rös från hals och upp, nästan kräktes. minst lika otrevligt som att födas lös. uträttade jag någonting under mina 27h i skolan? nej, knappast, jag festade omkring med äckliga streck i (s)excel fräck omskrivning av det legendariska räkneprogrammet där, eller hur? och organisationsscheman i wöörd, slafsiga omskrivnigar, omdaningar och ihopgyttranden. jag orkar inte. den där förbannade skiten, när man drar en “pinne” och den blir helt sned istället för att bara förbli rak!!! det är ju som att programmet är uppbyggt för att retas. på ica, när jag skulle shoppa mat var cateringdisken mitt alibi. jag jonglerade plastförpackningar upp mot juicen. jag registrerade ingenting; varken streckkod, grönsaker bakom plasten utan bara stod och väntade på döden (tänk på det nästa gång i ser en snygg kille!)