åååh!! jag har kollat på bilder på imdb från biopremiärer, åren 1989 – 1994. gör alltid det när jag har ångest. jag kollade typ aldrig på barnfilm när jag var liten. älskade action, thrillers och SKRÄCK. några starka förebilder under uppväxten från filmens värd som gjort mig till den jag är i dag:

annie wilkes i misery. hennes envishet är beundransvärd. scenen när hon tar en stol(?) och ska slå “paul” som ligger och skyddar sig med händerna i sängen (ynkling), men i sista stund ändrar sig och slänger den i väggen. “it hits home”, som man kan säga på engelska.

peyton flanders i handen som gungar vaggan – hennes, till en början, klanderfria beteende utbyts mot galenskap. hon gör illa barn, dödar en rödhårig etc. en favoritscen är när hon går lös med en toalettborse i ett toalettbås och slår sönder hela båset

hedy i ensam ung kvinna söker. asså när hon åker till allies pv mitt i natten iförd hennes kläder och suger av honom. det är totally FF – fucked up and fabolous

annars är temat när någonting (en person, ett ting) bara förvärras någonting jag älskar i film. det krävs dock skicklighet för att fånga nyanserna i fördärvet. som när hedy vid ruinens brant klipper samma pottfrilla som allie. ryser när hon kommer ned för trappan med röd potta och skrattar

nu ska jag läsa en bok lr nåt. gud, har festat så hårt att jag i morse vaknade med en känsla av att det var svarta, tvådimensionella “block” i badkaret och det inte fanns någonting annat än tomhet i “blocken”. som att verkligheten hade missat en fläck