jag regredierar även epokmässigt när jag är i kris. just nu lyssnar jag mycket på bachs cellosviter. en gång för kanske hundra år sedan innan jag blev tsm med min pv träffade jag en kille på club som var rik/dyr och vi åkte hem till honom. han skjutsade mig på cykeln över bron medan solen gick upp, jag kisade och såg bara hans rygg. sommaren var övermogen och äcklig. grönskan var osedlig och olika “insekter” surrade över alla vatten. väl hos honom satte han på den första och jag kände ett kort förakt pga. ville bli imponerad. men så flytttade han sig närmare mig någonstans vid preludiet i den andra och jag kunde i tysta partier höra blodet brusa i huvudet. jag tänkte på seveneleven ute på gatan. nu tänker jag på att… jag kommer vara väldigt full de här kommande dagarna

:D/:(