jag hatade barnprogram som barn. jag krälade omkring i sanden som en murken, bortglömd bit kattavföring och skrek: “ska ni hem och kolla på rövronja nu va era äckel!!! hon ser ju fan ut som en röv i ansiktet!!” jag blev lämnad i parken 19.30. alla förpubertala barn som hade vett att skrämmas ursäktade sig: “asså nääe.. vi ska.. ehehehe hem och ha kvällsfika”. kvar satt jag på ett öde kvarter berövat av liv. KVÄLLSFIKA. liksom don’t even go there. 19:30, knappt skymning, knappt fuktigt under det första lagret benvit sand.

med nedkörda vader tänkte jag på mina andra populära omskrivningar:

“pippi röfitta”
“24 kukar” (istället för 24 karat, riktigt tunga grejer det här…)
“barna i knullbyn” (barna bara knulla där)

så fanns det ett freak på mitt kvarter som kallade disneydags för “disny degs!” (lång paus mellan disny och degs!) vilket i en perfekt värld vore nog för att kvalificera honom för kemisk kastrering. men, brydde sig någon? han fick liksom härja fritt. jag blev tillrättavisad.

med hänsyn till förrädiska svallningar värme/nostalgi pga mina piller så var kvällen ändå som bäst när jag lämnades ensam och fick utforska miljöerna på egen hand. jag såg en rostad bit plåt, ett träd som aldrig tycktes blomma, ett dussin flackande gatlyktor på rad. grusgångar; ett böljande hav nässlor, en dimma istället för “dimma”, allt var nytt och fräscht. svalt och aldrig någonsin sett genom vuxenlivets koffeindarrande, hormonPUMPANDE töckenslöja. det var kvällning. det var kalla lakan, which reminds me.

nu har jag suttit här för länge. godnatt alla kåta rövar att tömma i, wherever you are.