men hallå. bara för ett par veckor sedan var hela mitt inre så otroligt… det tog sig själv på alldeles för stort allvar. jag trodde mig hela tiden stå ett par millimeter från svaret på konspirationen. jag ålade omkring i plågor på golvet och kände mig SÅ NÄRA samklang. jag såg dolda budskap i precis allt. det kunde vara att en dag var blå “överallt” eller att jag lyssnade efter en ton och reagerade med ens när den ljöd. så blev dagen den tonen. ni vet, LETADE efter sammanhang. i avståndet mellan människors ögonhålor, i vinklar och proportioner i ansikten. jag behövde organisera mina intryck med järnhand. nu har det lämnat mig och jag känner mig helt TOM. så sinnessjukt tom. jag har ingenting längre!!!!!!

jag ser… människor.

nåväl. i helgen har en old friend fest i uppsala and me and my flatmate funderar på att gå. senaste gången jag gick på hemmafest måste jag ha varit femton och inte hunnit kvittera ut mitt “european student card” från posten. det såg ut så här vid baren *har skjorta, slips och t-shirt under skjortan* “en… såndär.. stark öl”, lägg märke till mellanrummet. uuusch. jag var en såndär dålig brat!!

men men. jag har 27 sidor matematik att räkna i helgen. det finns ett gäng dåliga människor i min grupp. som det här paret där honan alltid måste stötta hanen. när han hade fått tillbaka sitt prov ropade han på läraren och sade: “varför fick jag fel? det här är ju verkligen perfekt” och honan direkt efter: “titta! helt perfekt!” jag: *biter sönder penna*

apropå pennkukar tänker jag aldrig mer gå ut och festa med killar. jag blir alltid så put off by the fact att killar som regel är ohövliga, utifrån de jag stött på. ni vet, de vill ha sex men är ohövliga. som försvar.

NU SKA JAG ÅTERFUKTA!! *sparkar dig i ansiktet*