nu ska jag berätta om han som gjorde i ordning min hamburgare nere på kiosken. han hade håriga händer, var tunnhårig och hade svettdroppar i det hår som fanns kvar på hans flagnande skalp. han hade mysbyxor med värre rövskåra än peter jihde (svett där med). han tog upp ett litet paket med orange ost från någon gudsförgäten låda och jag var verkligen på väg att bara springa därifrån och strunta i mitt meal. hurusom, han gav mig till slut mealet i en kasse (efter att lagt på stora klumpar saltgurka och sölat omkring med en dressingflaska där inne) och jag gick hem och satte i mig det likt förbannat. och det var ganska gott. USCH!!! är jag med i ett aaron spelling-drama? eller är det så här det känns när man vaknar upp dagen efter med en handikappad människa vid sin sida?