kan inte sluta tänka på att ta en stor fågel, te.x. en albatross och slänga in den i lägenheten. sedan (nu till det värsta) lämna lägenheten och ”ta en promenad”. föreställ er röran när man kommer tillbaka, om man ens kommer tillbaka. man kanske inte orkar längre, utan bara fortsätter färdas i en riktning tills man stöter in i någonting och krossas,  som i rymden! åter till albatrossen, ett mardrömstema i mitt liv. det här med att lämna någonting som förmultnar, degenererar, förvärras. någonting man senare måste konfronteras med. för, man kan ju inte bara fortsätta rakt ut i rymden. man måste tillbaka till lägenheten och se röran, den ihjälskrämda fågeln som flaxat sönder där inne!

obs, det här är ingen allegori eller så. tänkte bara på en………….. stor äcklig fågel.