i lördags kände jag mig hotad utav en mans höfter. jag kände mitt nedärvda alarmsystem aktiveras. nu var det ingen orm jag såg utan en stum, obehaglig höft sticka ut från kroppen. som att man kunde trycka in fingret och mötas utav knottrig hud, ytterligare sjunka in med fingret och känna bäckenet där inne. jag såg framför mig svarven i slöjdsalen och ett rött stämjärn. tänk att få korrigera människor, det vore en dröm. kan inte min bild av skönhet vara den definitiva? å andra sidan, om jag fick justera en människa, omformulera proportioner och smida kraniet med tummar knådandes skulle det inte bli perfekt, då det aldrig går att tillfredställa alla. den skulle bara bli ett mer perfekt JAG. det är det finurliga, att den skulle likna mig till den grad att det vore skrämmande.