jag hatar när folk ser mig ute på stan och härmar, det händer verkligen för ofta. imorgon kommer världen försöka sig på variationer på temat blått, blått och blått. jag dunkade ett litet barn i ryggen med knät, då ungen STANNADE för att räkna sina pengar mitt i trappan. när ungen skrek och vände sig om hoppade jag åt sidan och… log samtidigt åt mamman. typ som “höhö jag sparkade omkring njuren på din lilla gumma, tänka sig, haha”. sen kom en kille jag bytt könssjukdomar med som, efter jag nickat lagom igenkännande började BÖKA SIG IGENOM folkhavet, panik, jag tömdes på luft, sk-k-kakade på huvudet “nej nej NEJ kom inte hit” för att sedan springa iväg med klapprande steg, ja, jag sprang iväg. utan att vända mig om. det är så här jag handlar under stress, hellre fly än illa fäkta. vet ni hur många gånger det här har hänt? jag är som natt och dag när det gäller just natt och dag. nattetid rinner trögflytande olja genom mitt blod, jag är självsäker, trygg och långsam. på dagen är jag det motsatta, räddhågsen och impulsiv. jag tog tunnelbanan till the skanstull med ett grönt neonkors och lila glob i horisonten och handlade pikétröjor på H&M. det är mitt element det där, att till och med lyckas trivas i. få förunnat. nu ska jag räkna med min texasräknare med tan, sin och cos. tänk om det fanns en knapp man kunde trycka på, så blev man tannad istället för att behöva lägga sig i något otryggt förortssolarium? vet ni vad jag ser framför mig? hur jag går ned på “håriga solen” eller vad det nu kan tänkas heta, lägger mig i solariet och ligger där tills någon drar upp luckan, varpå jag till min förskräckelse ser hur sju stycken gamla gubbar står ovanför mig, med neddragna herrtrosor och rycker i sina behag och sedan när jag skriker någonting så osmidigt som: “AAA!!” lyckas de alla ejakulera på samma gång, ned i mitt svalg.