När man är livrädd handlar mycket om att vara oerhört försiktig. Tillvaron är sårbar. Det är inte bra att fixa håret med vax i photobooth och sedan röra en duk med handflatorna. Jag inser det, greppar korset på ramen och lastar ut den på gatan. Det är kastvindar och man behöver tänka till ordentligt så man inte flyger ut över söder som en uppblåsbar barbara (knull docka) med duken som parapluie. Landar någonstans vid grafiska sällskapet, där jag var på elevutställning en sårig vinter bara för att kunna dricka en söndag. På akkurat av alla ställen, för mitt sällskap ville ”visa och berätta om en öl dom har”. Jag brukar sola mig i spottarna på galleriet där jag jobbar, för att underhålla utomstående på gatan. De hänger som lösa mjölktänder i strömskenan och varenda gång jag rör mig känner jag mig som ett fucking berg på darttävling i solna. Tänk om någonting ramlar, jag är så rädd för att någonting ska ramla? För ett par år sedan kunde jag välta saker av grov oaktsamhet. Ibland kunde jag halka. Detta händer absolut inte längre. Så vi sitter på retro och jag retar L för att han nyligen halkade på en isfläck på gatan utanför. På vägen till baras imperium vill han att vi ska byta skor. Hans skor har släta sulor så jag tar på mig dom och går fram och tillbaka över samma isfläck för att ”provocera”, eller bara för att visa hur man gör. På östgötagatan, jag minns där här så tydligt, säger jag att jag bara vill skydda honom från allt ont. I villkoren för en utställningsförsäkring finns en underpunkt som kallas räddningsplikt. Åsidosättandet av räddningsplikten är någonting allvarligt. Försäkringsgivaren kan helt och hållet befrias från ersättningsskyldighet av utställningsföremålet om räddningsplikten åsidosätts. Tolv timmar senare är vi på väg uppåt i den långa rulltrappan i solna och han är så full att jag är tvungen att hålla i honom. Det är så långt ner och jag vill bara skydda dig från allt ont.