jag hade länge varit intresserad av uttrycksformen dans men inte riktigt vågat ta steget att söka en kurs. varför? jo, delvis på grund av min kropp som varande icke-normativ. larvigt, jag vet. så klart man kan dansa oavsett om man är plus size eller smal som en sticka, men det internaliserade kroppsföraktet “håller en på mattan” och ser till att man inte agerar utanför sin samhällelligt tilldelade roll som “rolig tjockis” så att säga. men till slut pratade jag med min mammas väninna Eva som är sådär härligt kulturtantig med vackra former och alltid klädd ypperligt och hon tog tag i mina armar och sa “men såklart du ska dansa Bim! det är det härligaste vi har, att röra kroppen till musik” så drog hon med mig en improviserad liten samba och jag kunde inte hålla mig för skratt! jag kände att: det här är min grej, såklart jag ska dansa. så jag sökte till kursen i hiphop/street dance och till en början kändes det som ett oöverstigligt berg, konditionen var inte den bästa och det gjorde ont i fötterna. dessutom hade jag svårt att hänga med i danssekvenserna, vilken fot som skulle vara före den andra osv. men efter ett par tillfällen, när själva “dans skammen” släppt kunde jag slappna av och inse två saker. att jag behöver röra mig i min egen takt och att det inte är skämmigt att inte hänga med ibland. alla är upptagna med dansen, ingen stirrar på en och fnissar som det vore en highschool film. nu sitter jag däremot här och fnissar lite för mig själv. jag skulle googla efter en passande dansbild till min berättelse och ni kan ju gissa vilken typ av kropp som premieras på skildringar av hiphop/street dance. jag ska ge ett exempel
(syntolkning: onaturligt smal, rödhårig tjej har ena handen i golvet och resten av kroppen i luften)
en kan ju fråga sig om tjejen på bilden ens lyckas uppbåda armstyrkan för att ens kunna göra det där movet eller om det är ett montage. när jag försökte googla mer kroppspositiva dansöser inom hiphop/streetdance var det närmaste jag kunde komma “min egen kropp” den här vackra kvinnan. men den dansrörelse hon gör är talande för samhällets idé om hur överviktiga “bör” dansa. försiktigt, inkännande, “hoppas jag inte stör någon” osv.
(syntolkning: vacker mörkhårig kvinna med normal kropp avbildad i en försiktig dansrörelse)
nåväl, jag fortsatte kursen ut och efteråt var jag så himla nöjd med mig själv. mitt självförtroende på nattklubbarna växte enormt när jag såg hur människor imponerades av mina moves (och även, vill jag tänka över att jag, med en icke-normativ kropp tog för mig på dansgolvet). sedan råkade jag ut för en höftledsskada och det blev rehabilitering på det, men mer om det någon annan gång. skulle kunna skriva en bok om mina vidriga upplevelser inom den svenska vårdapparaten…