I ”Om historiens nytta och skada för livet” markerar Nietzsche en kritisk hållning till det sena 1800-talets historism, ett slags osunt förhållande till historien han upplever som en belastning för det mänskliga livet och dess framåtskridande. Individen kan använda sig av historien i livsbefrämjande syften, men endast om den balanseras av det ohistoriska, glömskan och inte enbart uppfattas som en vetenskap. Nietzsches bakgrund som filolog framträder inte bara i hans talrika hänvisningar till antika tänkare utan såväl i hans indelning av individens historiska behovsformer utifrån en måttfullhetsprincip. I det monumentalistiska, antikvariska och det kritiska förhållningssättet till historien innehåller varje begrepp både sitt gift och antidot. I likhet med Aristoteles dygdlära handlar är det livsbefrämjande förhållningssättet till historien medelvägen mellan ett för mycket och ett för litet, mot bakgrund av individens behov. Brukandet av historien i individens tjänst framträder i Nietzsches skrift vid sidan av glömskan, som en förutsättning för ett autentiskt liv i nuet.
Freud identifierar också en sjuklighet i sin samtid vars symptom är en allmänmänsklig vantrivsel i civilisationen. Utifrån en psykoanalytisk förståelse av den intrapsykiska individuationen tecknar Freud en analogi till civilisationen, där jagets avkall på auktoritet svarar mot det gemensamma intresset av lag och ordning. I Freuds analys framträder en paradox. Med avsikten att undfly lidande organiserar sig människan i ett samhälle, vars konsekvens är implementationen av ett kulturellt överjag som likväl upprätthåller det, likt ”en garnison i en erövrad stad” (Freud, 1998: VII). Samhällsbildningens nödvändighet utifrån ett nyttotänkande bildar klangbotten i kontraktsteoretiker som Rousseau och i viss mån Hobbes. Determinismen som kommer till uttryck i Freuds tecknande av civilisationens spänningar, som varande upprepningar av intrapsykiska konflikter, går att belysas i ljuset av Darwins evolutionsteori vars idémässiga kölvatten aktualiserade den fria viljan som filosofiskt problem. Det är inte orimligt att påstå Nietzsches kritik av historismen föregriper Freuds analys av civilisationens tillstånd. Det skapande, autentiska jaget riskerar förkvävas i civilisationens skugga, där idisslandet av historian går betrakta som ett uttryck för en förmäten övertro till förnuftet. Beröringspunkterna mellan Freud och Nietzsche framträder i människosynen. Rörande överens tycks de vara om att människan till sin natur är irrationell, men där Nietzsche i polemik med sin samtid betraktar instinkten som en frigörande kraft är Freud mindre radikal och mer en vän av förnuftet. Med utgångspunkt i individen söker han det irrationella elementet i kulturen, utan att polemisera sina artefakter till sin samtid. I skriftens inledning gör Freud gällande han själv är obekant med den oceaniska känsla av evighet, som enligt hans vän är tillräcklig för ett religiöst förhållningssätt till livet. Likt en vetenskapsman söker han sedan dess upphov och liknar processen vid en arkeologisk utgrävning. Nietzsche och Freuds texter kan betraktas som en uppgörelse med upplysningens människosyn och framstegstänkande. I tomrummet efter gud växte naturen fram, som Kant påpekade och i Freuds civilisatoriska pessimism och Nietzsches kritik mot det osunda förhållandet till historien, skulle jag vilja påstå det framträder en vilja att behäfta livet med en oförutsägbarhet; en potential. I Freuds fall kommer den till uttryck genom underminerandet av medvetandet genom det fördolda livet av driftsimpulser. I Nietzsches fall genom en tilltro till en skapandekraft i jagets tjänst som kan förlösa individen och historien från deras ömsesidiga bojor. I kölvattnet av Darwins evolutionsteori är denna längtan inte svårbegriplig.
I Horkheimers text ”Förnuftets död” som publiceras nästan ett sekel efter Nietzsches födsel framträder en marxistisk kritik av samhället. Horkheimer skildrar efterkrigstiden som kalkylerande och målrationell och upplever att tänkandet har förlorat sitt otium. Kunskapens egenvärde har undanträngts ur filosofin. Utifrån ett historiematerialistiskt tänkande argumenterar Horkheimer för att själva värderingen av förnuftet har blivit avhängigt dess verkningar inom en kapitalistisk produktionsapparat. I andra världskrigets skuggor framträder fascismens samhällsorganisation som ett förkroppsligande av den destruktiva rationalitetens principer. Författaren menar människan i det fascistiska samhället tvingas överge sin subjektskraft och identitet i förmån för en flytande anpassningsbarhet, eftersom förutsägbarhet och pålitlighet är egenskaper som premieras inom totalitära samhällsbetingelser.
Horkheimer placerar Nietzsche och Freud jämte varandra som tänkare i samma utvecklingsväg från upplysningen, mot ett tömmande av förnuftets idé. Moralitetens död utforskas inom psykoanalysen där demaskeringen av moralen, som produkt av den internaliserade fadersgestalten är ett uttryck för den skeptiska urholkningen av universella idéer. I likhet med Nietzsche och Freud finns en ambition att beskriva individens tillstånd i sin samtid. Horkheimers text utmärker sig genom att vara tydligt författad utifrån en marxistisk position. Filosofin beskrivs sedan Descartes ha ställt sig i det förhärskade produktionssättets tjänst, vars rationalistiska skepticism urholkat förnuftet och därigenom splittrat subjektet (Horkheimer, 1941). Nietzsche såg likväl i sin samtid en liknande hemlöshet avseende individens förhållande till dygder och begrepp, men inte i första hand som resultat av en kapitalistisk produktionsapparat. Trots Nietzsche ondgör sig över den historiska forskningens nyttighet betraktas denna som en konsekvens av hans samtids destruktiva historism, som uttrycker sig i en oförmåga att appropriera historian i livets tjänst. Nietzsche tilltalar sin samtids forskare: ”Ni respekterar inte folket eftersom ni inte tillåter er själva att ha en sann eller säkert grundad uppfattning om dess framtid” (Nietzsche, 1998: VII). Om Nietzsche utifrån sin kritik av historismen i ljuset av auktoriteternas död varnar för nihilism, skildrar Horkheimer i skuggan av andra världskriget ett massamhälle där nihilismen förvaltats av fascismen. Horkheimers förståelse av förnuftet som civilisationsbärande i tämjandet av instinkter bildar klangbotten i Freuds föreställning om överjaget. Men i kontrast till Freud betraktas förnuftet här genom ett marxistiskt raster, som ett begrepp vars definition inte avsett omfatta samhällets lägre klasser. Med anspråk på universalitet innehar det objektiva förnuftet en solidarisk potential, men i kölvattnet av liberalismen inflytande har denna potential underminerats genom systemets inneboende skepticism.
Sammanfattningsvis upplever jag att Nietzsche ser en utmaning i sin samtid, ämnad för den medvetne individualisten, som med självkännedom och behärskning kan förhålla sig till historien i livets tjänst, som en skapande verksamhet. Freud identifierar en generell vantrivsel i samhället som han härleder till civilisationens uppkomst i analogi till individuationen. Vantrivseln är således priset individen betalar för den nytta samhällskontraktet inbegriper. Horkheimer betraktar förnuftets målrationella yttringar i sin samtid som varande ett resultat av den härskande klassens historiska tolkningsföreträde.