pratade med min farmor som började orera om när hon va ute och spelade på dansbanor som ung, med ett sånt tonfall i rösten man får när man pratar om något som dött men som man fortfarande e kär i. usch, att ens bli gammal?? om jag e nostalgisk nu, hur illa kommer det inte vara om 60 år? kommer ju garanterat sitta och svina i nån fallfärdig kåk, kröka, lyssna på lana del rey, spruta gamla parfymer och minnas alla taxiresor och hur glad jag var. för glad är jag säkert i minnet av det här decenniet. ur ett moln axe africa kommer varenda natt mellan tullarna ösa ned över mig. jag kommer ju ha glömt nyanserna eftersom tiden strör glitter i såren. det kommer bara vara en flyktig regnskur av röster, ansikten, omfamningar och nätter jag aldrig mer kommer få uppleva igen. över på en sekund. sedan kommer jag kvickna till och famla efter spritflaskan samtidigt som jag tittar ut över en uteplats där ogräset brutit fram genom stenplattorna. andra sidan trodde jag som 15-åring att jag vid 30 skulle “sitta på en altan i pläd, dricka vin och skratta”. 1. att ens ha altan?? 2. dricka vin… ok inte helt bisarr föreställning ändå 3. skratta i pläd?? eeh elloskatalogen ringde och ville veta mer. hursomhelst, om 30 uppskattades bli en estetisk kamp i motvind är troligen min profetia rörande 60 en högoddsare. å andra sidan ska jag inte ta ut någonting i förskott. 4 år kvar, jag kanske sitter där och äcklar mig i pläd snart :(