klockan är midnatt. tess dansar med armarna i luften och ruskar på sitt krusade bomb bomb-hår på parisian death bar. hennes örhängen är stora som solar och benen sparkar kaxigt i neondimman. på hotellet “sun success”, i rum 314 sitter desiry på sängen i aftonklänning och “öppnar upp” för kommunikation med Andra Sidan. plötsligt ringer rumstelefonen en signal. sekunden senare sparkar hon av sig louboutinklackarna, rusar fram till teven och rycker ur kablaget från baksidan. hon hittar efter en stund vad hon letat efter, en .357 magnum. “dig har jag saknat” säger hon och fattar sitt headset. “jag behöver lokalisering”. rösten på andra sidan säger: “stora matsalen i västra flygeln, våning 13. nu”. desiry kastar sitt headset på sängen och rycker till sig sin svarta miniryggsäck från nattduksbordet. hon sätter upp håret i en slynig knut och bättrar på sitt bruna läppstift för att sedan rusa ut ur hotellrummet mot hissen i sina svarta nikeskor. desiry föredrar att arbeta med knivar och sprängmedel men handeldsvapen fungerar det med, i nyktert tillstånd: “jag skulle inte ha öppnat sangrian” tänker hon i samma stund som hon trycker in nödstoppknappen i hissen som stannar till med ryck. hon slår upp säkerhetsluckan i taket och klättrar upp till floor 13 som är en hemlig festvåning dit man bara kan anlända i helikopter. ståendes i spagat med vardera fot på en decimetersmal list som omgärdar hisschaktet bänder hon upp dörrarna, som efter en lätt kraftansträngning ger vika och öppnar sig. korridoren är mörklagd och öde, “precis som i the shining” tänker hon och hivar sin miniryggsäck ut över golvet. desiry häver sig upp över kanten och byter illa kvickt om till klackar. hissdörrarna plingar till bakom henne. desiry kastar sig ned i liggande ödla-position och hjärtslagen bultar mot golvet. en sekund, två sekunder – magnumens iskalla stål pressas mot hennes fuktiga underliv – tre sekunder, desiry pustar ut. ingen har hört henne. röster och dov musik hörs inifrån den stora festsalen på motsatt sida av våningen. hon reser sig och rusar med ljudlösa steg mot musiken, skratten och glasklirren. när desiry rundar hörnet får hon syn på en en vakt. hon spelar berusad: “‘scuse me mister, i’m kinda lost here”. när han är tillräckligt nära utför hon en Jet Stream Rush, en anfallsstrategi hennes mentor nina williams lärt henne på arctic flame convent, det terminslånga träningslägret på nordpolen. det är över på 2 sekunder. en lätt tackling, ett blixtsnabbt slag i bröstkorgen som följs upp av en handflata mot halsen, varvid vakten utstöter ett gurglande ljud och ur honom sprutar en geyser av blod. han dör och desiry tänker: “hans sista kroppsliga förnimmelse var jämförbar med känslan av att skölja ned synålar med kaustiksoda”. desiry lyses upp av en blixt från panoramafönstren bakom henne medan hon fattar hans identifikationsbricka, sliter den från hans bröst och rusar mot dörren. med brickan mot displayen delar sig ståldörrarna med ett väsande ljud och en upplyst balsal med tusentals festklädda människor välkomnar henne. desiry gör entré med åskdundret i ryggen iförd klackar höga som eiffeltornet. det är IMFs elit som har abonnerat våning 13 för sin årliga sammankomst med finansvärldens toppskikt, men desiry har bara ögon för en man ikväll: javier van tonic – grundaren av szycom enterprises och medfinansiär till otaliga läkemedelsforskningsprojekt i öststaterna. hon minglar sig vant fram genom restaurangen som är belamrad av sammet, guld och kostymer. hon ser javier sitta i en guldtron och glänsa med sin sextonåriga fru vylette i knät. desiry stramar åt sin knut, bättrar på sitt läppstift och tar ett glas gult av en betjänt med champagnebricka. “det här kommer vara över inom en minut” tänker desiry, innan hon ser sig om efter nödutgångarna och sliter upp slitsen upp till midjan