jag har plötsligt börjat ta till mig Robert und Clara Schumann. förut tänkte jag mig dem som ett helt dramabefriat durspelspar, jag vet inte varför. jag hade bara hört olika lösryckta teman på p2 utan att veta speciellt mycket om deras leverne, men tydligen så finns det mycket götta att hämta även där. jag tänker korsett och krinolin. svärta, älska smärta, drama etc, älska moll. Robert slutade på ett dårhus efter att försökt dränka sig själv i Rhen som följd av grava hörselhallucinationer, hemsökt av den döde Schuberts melodier (Robert sägs ha haft syfilis i tredje stadiet!) Clara som skrev i sin dagbok, kackigt översatt: “jag trodde en gång jag besatt kreativ talang men jag har gett upp den idén, en kvinna får inte komponera. det har aldrig varit någon som lyckats, skulle jag vara den första?” och slutade med att föra sin mans verk vidare efter hans död, som konsertpianist och redigerade även hans stycken, så när jag sitter här och lyssnar på William Kempff tolka Robert Schumann förväntar jag mig höra minst lika mycket Clara i musiken. undra om hon och den fjorton år yngre Brahms inledde en romans efter Roberts död? HOPPAS! undra om de tre virtuoserna hade düsseldorfska orgier tillsammans medan han levde? LÄR JU HAFT!!