sitter och ba “snart e det lön” som nån luffare
jag ger sommaren: 2,5/5 kanyler. det var mest götgatan igen, tunnelbanan, ölskum. det här, rakt in till citys flimmer. blodtryck på 135/110 och att jag kollade mycket. vad är det ens för syssla. man är nånstans och kollar, dricker, kollar. så tråkigt. snart moncler-säsong och jag har märkt det är svårt att skilja på höger och vänster, behöver tänka till riktigt mycket ibland. hur blev det så här
Minns ni när man satte en calippo där nere på snögubben så blev det hans snopp och man sög och sög
Har ni tänkt på hur oerhört sorgligt det här är:
Knowing me knowing you
There is nothing we can do
Mörkt och grönt som ögonlocken på egyptiska dansöser. En Dam, toppless kommer med ett tomtebloss i vardera hand och ler väldigt tillgjort som hon har asperger eller nåt
En viktigPetter dotter går och skriker på sandstranden . Parasollen e blåa och dagen saknar helt färg
I går kl 21:39 ”Du verkar vilja ödelägga hela ditt liv och tro mig, jag kommer hjälpa till”. Sa jag och vände mig dramatiskt och gick.. rätt in i en lyktstolpe och jag hade verkligen inte behövt falla ner, men jag gjorde det och kanske även verkade ”lite avsvimmad”. Så kunde jag med slutna ögon höra hur han gick in igen
Nytvättade sängkläder hänger på tork och det är rått, sjukligt här inne. Jag är så trött på lidelsens sting. Jag skrubbar samma sår. ljuvligt och smärtfyllt och det är INGEN utväg. Labyrinter var ett tema under gotiken och månen, man drog fram en solstol på natten och solade i månens sken. Det kan ni säga nästa gång ni ser någon som inte har gjort Spray tan. Du är så blek att det är som att du solar dig i månen. Någonting är det med himlakropparna. Kaosvecka på jobbet, klappa slå klappa slå, aldrig jämvikt. Jag kräver ogrumlad balans, men hittar aldrig formeln. Grät i förrådet medan jag stirrade på röda glittersnören och jag var inte ens bakis. Jag orkar inte ens dricka på veckodagarna längre. Försöker hitta anledningar dock, öppnade en kamera som visar hur man ser ut på riktigt och insåg att jag måste amputera huvudet. Så ful. Går ut i 20 chattar. Läget? Ta en öl ikv? Aw i solen? Sitta i en park? Vill du bjuda mig på ett glas vin? Vgd? När är du hemma? Förlåt! Ska vi ta en promenad? Picknick ikv? Hur mår du? Kåt? Borde bara utforma ett massutskick, men som tur var kunde ingen och på vägen från jobbet, skar solen rakt in och bildade en vinkel och jag måste in och dricka här NU. Nej jag ska på ICA och köpa fetaost. Sen väl hemma: vad trött jag är. Vad mysigt att läsa euripides tragedier. Poff. Borta. Så kvider en dödsflämtande hind: man kan göra spraytan på klarna, man kan känna ett stånd mot låret i duggregn, i stället för att vila – ta tequila! Har jag något annat än en bön kvar? typ en karta diazepam liggande här någonstans. Jag och en barndomsvän ba ”vi åker och spionerar på Kerstin – hon kanske gör nåt sjukt nu på kvällen!”. Sagt och gjort: vi körde upp i skogarna, parkerade några hundra meter från huset och smög fram genom skogen. Sedan hukade vi oss och rusade snabbt över tomten till vardagsrumsfönstret. Vid soffan stod hon på knä i nattlinne, kolla hon gör verkligen nåt sjukt? Vad gör hon? Viskade vi. Rundade gaveln till nästa fönster och då gick det upp för oss, att hon stod på knä och bad en bön.
Varje morgon åker jag förbi en skylt som det står ”Söderskans” på, som verkar leda in någonstans och jag blir irriterad varje gång. Som att en ”Söderska” sitter och håller på där. Undra vem det är
Kära dagbok. Rensade lite i ett förråd på kontoret i dag. Jag har börjat bli ”händig”, typ som en rånare. 10 steg före. Med den här kartongen på axeln och dom här kostymbyxorna kommer jag alltså inte med st*nd kunna ta spjärn mot väggen högre än lampknappen för att lyfta upp den här partylådan till översta hyllan. 1, 2, 3 då köööör vi! Upp flyger lådan och fyrverkerier exploderar i natten över en vidsträckt tundra. Saker brukar som regel funka för mig om jag inte går på impuls, magkänsla eller försöker ta genvägar. Haha, att försöka skarva och ta genvägar NEJ, det funkar aaaaaldrig om man inte gått långa sträckan först. Utan att ha gjort det går man ju vilse??
På lunchen återupptäckte jag i alla fall tricket: att stampa i golvet bakom människor när de rör sig sakta. Då blir det riktig häxfart på kvast och dom ”aktiveras”. Det är ungefär som att snabbspola framåt. Därutöver har en väninna fått lära sig den hårda vägen att man absolut inte frågar mig om jag fryser och vill ha en filt eftersom jag aldrig gör det. Jag är inte hungrig eller trött heller.
Dagen har faktiskt, nu när jag tänker efter, varit ljuvlig och haft en pistagegrön skärpa. Doften av biltvätt, det är sommar
Älskar att vara helt mörbultad, sårig. Vill blunda vid en brasa som bara är där tills jag slocknar. På jobbet i dag: hängningar, omhängningar, rep, krokar, mingel, mail. Var sedan på ett konvent som jag inte riktigt förstod, konstverken behövde flyttas tillbaka och vägde en del. Jag stod i lobbyn med två telefoner och en kö i varje (taxi Stockholm och kurir) och alla gäster som gick hem gnistrade till och frågade om jag var konstnären. Tror man alltid ska vara där folk är innan de går. Tänk vilken lättnad de redan känner, så pang – ser dom mig. Kan det bli bättre. Skoja. Annars är hela Stockholm en stor grop med damm och ”random bygg skit” som folk vaggar runt i? Jag har verkligen inte tålamod. Svimmade på tunnelbanan av ilska (lång historia). Innan jag föll ihop fick jag se mitt liv i revy, men ingenting var trevligt utan bara fånigt och hopplöst. Gud vilken… obehaglig känsla, tänkte jag. Tur den försvann :) I nästa ögonblick vaknade jag på golvet och det var människor runt omkring mig. Tre stycken ledde mig, såg till att jag var ok samtidigt som de lärde känna varandra på perrongen. Mysigt på något sätt. Hoppas bara allt är bra med mig, fysiskt. Orkar liksom inte engagera mig i detta också. Aja, nu ska jag drömma om lila slott och ökennätter. Godnatt
Föreställ dig detta. Du mottar en fruktkorg som gåva av en man som kallar sig Demarise. Du blir givetvis glad och ställer den på en bänk i köket och rycker ivrigt bort plasten, tar en god frukt och slänger dig på soffan och börjar äta. Dagarna går och frukterna går åt. När du börjar närma dig botten på korgen kan du skymta något svart. Vad är det där? Du flyttar under en banan och några clementiner och inser, att det som ligger på botten av korgen är en svart Dildo
Epilog: Höstmörker och duggregn. Runt omkring granskog och kala fält, en järnväg. Vardagsrummet är starkt upplyst med taklampa. En pojke med brun pottfrisyr står i grå mysdress på det nylagda parkettgolvet och mimar till en poplåt. Som substitut för mikrofon använder han någonting svart, det ser nästan ut att vara… kan det verkligen vara… en massagestav?
Haha dumma nya företag som heter typ wombla somla aloviva Hahah som nån hor klass med cp barn på söder. Blev så sur igår, såg en pappa + barn som gick med gummistövlar på åsögatan och det regnade typ 1ml. Ha vanliga impregnerade skor o gå där det inte är blött???? Ok förlåt dom kanske skulle på utflykt med särskolan sen, vad vet jag :) annars e det bra. Vaknade i raseri och har en trupp norska konstnärer med högafflar på ingång. Hej hopp här kommer en äkta mig låt, töntig text men bra melodi
Så dålig på att blogga! Men älskar ju att skriva dagbok. Som liten brukade jag skriva bort ”dagens klump i magen” innan jag somnade. Det va typ ”I dag köpte jag 2st hubba bubba på kiosken och sen skrek vi”, behövde inte vara nåt mer. Okej men det regnar i Stockholm i dag och klockan är 05:34. Oj! Det mullrade nu. Hoppas det där var åska och inte typ en långtradare. Vaknade från en mardröm om en konstnär som jagade mig med två små svärd. Stabilt. Jag jobbar ju mycket i galleridelen nu, hänger tavlor och förbereder events. Det är ett fysiskt arbete för man klättrar, bärande på tavlor på små lister i kontorsdelen där folk jobbar som man inte vill störa, samtidigt som tavlorna måste ut mot gatan senast igår typ. Sa till en kollega, det e som att göra plockepinn med kroppen och syslöjd samtidigt. Min största dröm under uppväxten var att jobba som spion så jag tränade judo, kastknivar och låg i en fuktig grässlänt efter mörkrets inbrott med kikare och spionerade på grannar. Dagen jag lyckades gå med i spagat var jag så glad att jag skrev i dagboken ”jag har lärt mig gå ned i… *byter till rött bläck* SPAGAT”. Att vara smidig är ändå så oerhört viktigt här i livet? Smidig och modig. Det bästa är ändå när alla tavlor är på sin plats och det kvarstår att ställa fram glasen och rikta spotlightsen, rakt mot mig. Problemet just nu är att jag gör av med så mycket pengar, typ går och duschar en gång i veckan, köper all mat på en svindyrt närlivs, väljer ett hårvax för 196kr och sitter på rival. Så trött på trånga ställen anpassade för människor med korta taxben. Och varför tror barpersonal det fortfarande är corona? Helt öde o dom ba HUR MÅNGA ÄR NI??!!! ska du skita i..
Tips: sänk några Treo citrus i en vattenflaska och drick upp. Sen när man fortsätter ta vatten i den, för att dricka tråkigaste vatten som man alltid måste dricka, smakar det Treo jättelänge efteråt (godaste smaken)
Här ligger jag i sängen, nyrakad och suger på en sån ”vit snus”, lyssnar på psalmer.. Välkommen till kvällen helt enkelt. Körsång är så vackert och det är något darrande blått i rummet som dröjer kvar från dagen. Vet inte om alla drabbas av oroskänslor när dom ser astrid Lindgren? Livrädd för henne. Tänk om hon kom nu och ba buuuu
Annars e livet som vanligt. betala betala betala CSN, obegränsad surf, transportstyrelsen, a-kassa, bolt, spray tan och sl-kort. 2 paket bacon och potatissallad, power king, i kylen ligger en matt, kall Norrlands guld. Har så svårt att se vem jag är, håll om mig
I måndags skulle jag och en kollega hänga jättetunga, stora inglasade kolteckningar, i små små krokar, haha och dom kom upp till slut, men det kändes.. otryggt. Så nu har vi gått och nojat hela veckan ”är det här säkert nu? tänk om de åker i golvet?” Så varenda gång någon smällt i dörren har hela kroppen spänts i en båge och blicken riktats mot dessa fyra tunga, inglasade tavlor. Min kollega ba ”säg till om han, reparatörkillen ska vara nära tavlorna idag, då plockar vi ner dom direkt”. Jag ba absolut *tittar runt* ”Lova säga till?”. ”Ja, jag håller koll på honom”. Haha jag vet inte varför jag tycker det är jätteroligt, känns som en sitcom typ.
Annars har jag kommit en bra bit på vägen i inredningen av min ”nya” lgh (fick den i december). Köpte en dörrmatta förra veckan och blir så lycklig när jag kommer hem och ser den. ”Åh den”, så hade jag glömt bort den under dagen
Träffade en kille i vintras med käke och vi bara fortsatte hela helgen. Tog en nota nästa torsdag på Babylon som va på 666kr. Det kändes inte toppen med den siffran. Tyckte om att vi kramades och det kändes som vi båda ville det (grundkrav för alla andra, jag vet). Och att vi tillsammans reagerade på himlen när den var vacker, typ kolla! och att vi kollade ett tag. Sen gjorde vi en helg till och allt började förfalla, jag låg på golvet. Råkade prutta. Han hade gjort en middag. Det var ren gotik. Jag bara drack mer, för jag behövde nå noll igen, det var så mycket med nya värmen. Och kände mig för bekväm så jag började uppmuntra till förbättringar. Det är det sämsta, när man är så trygg att man efterlyser små förbättringar. Asså det här var ingen luffare, vad sysslade jag med? Jag är 100ggr mer luffare? Så ringde han mig på nyår 04 och sa ”du fortsätter bara skriva??”. Sen förhastade han sig två dagar senare och bad om ursäkt. Avblockade mig och vi sågs utanför kvarnen någon månad senare då han skulle visa en bild på sin nya, bättre kille och sen rusade han iväg till Max hamburgare. Jag, som har gjort mina år på ett säljgolv ger inte upp där. Rusar efter och ba: va fan håller du på med? Han köpte en cheeseburgare åt mig och ba: jag tycker du är en fin människa, men vi kommer inte åka hem till mig ikväll. Det var ingen stor smärta i mig, tyckte bara det var tråkigt att förlora honom
Bläddrar genom Johanna Ekströms dagböcker igen (för att hon dog). Hon skriver om att fylla det inre tomrummet med tystnad. Har alltid känt mig kokett när jag pratat om ”inre tomhet”. Typ man e femton och vill ha en style, samtidigt som man sprudlar av tankar och innehåll. Men det är ju nånting som är borta som jag ersätter. Jag måste erkänna det utan att gardera mig, utan brasklappar. Jag känner mig väldigt ofta ensam och tom och det går inte bort
