astrala other

January 18th, 2017

OBS EXTREMT LÅNGT men Jag måste berätta En sak till alla er som också besöker “otherworld” om nätterna i klardrömmar! Det må vara färgstarkt och vackert, kuperade trädgårdar och evig sommar men något står inte rätt till. En stingrocka ligger och skräpar under en bil, livlösa reptilskal och trasiga ormar slumrar i skuggan av blomsterängarna, om ni vänder blicken nedåt det vill säga. Vet ni vilka som härskar i detta “paradis”?

Efter att ha bett en bonde om lift som fraktade hö på sin vagn, ställer han sig upp och skriker “jag är Janet Jackson!”, släpper tyglarna och börjar dansa i förarsätet som han vore en barnleksak med en “on/off-knapp”. Jag säger bestämt “släpp av mig HÄR!!” och hoppar, för den här till synes vackra mannen visade sig vara en direkt trafikfara.

Väl på gatan igen, avsläppt mitt i ett bländande vackert radhusområde med sprinklersystem och konstgjord natur, ligger en förblödande kvinna på asfalten. Trafikolycka. Hon ropar till sin pojkvän “jag får ingen luft – spräck mina sillisar” och han lindar bandage omkring brösten och drar till. Det smäller och ur vänstra bröstet rinner en slags sörja jag inte vill beskriva närmare, men som den unga kvinnan fångar upp på sitt finger, stoppar in i munnen och säger “mmmm”? Herregud.

Jag plingar på dörren till en vacker villa för jag kan inte bevittna detta längre. Två män i revisorkläder med gay utseende välkomnar mig och jag tänker: ah! Dom här uppskattar säkert ett metafysiskt samtal. Men nej, dessa har bundit sig till varandra genom missbruk och egoism och dagligen klätt sig i en annan typ av förnekelse än den ursprungliga.

De har små bärliknande utväxter på snopparna i stället för urin hål (var ju tvungen att testa köra lite otherworld sexxx med frivilliga deltagare för en gångs skull) och en pudel kommer fram för att hälsa. Den har ett ansikte av sönderbränd plast. Ingen mun eller ögon, men är ändå pigg och alert. Det är som att herrarna bränt en walkie talkie och lödat fast resterna på djurets ansikte.

Jag mår illa och går ut på gatan igen. Jag ser hur det börjar skymma och eftersom min d*da farmor varnat mig för mörkervärlden, svävar jag uppåt och jagar solen över himlavalvet.

Det är sannerligen själavårdande att sväva över ängar prydda med citronträd och vilda rosor, sjunka genom skymningar i viol, men det enda som slår mig är tanken “Dom som härskar här tror detta är vad dom förtjänat”. Ett evigt liv efter logiken “vi måste tillbaka så vi kan göra samma, göra samma, göra samma”.

De söker sig till ett soligt Ankeborg hämtat ur fritidsresors kataloger samtidigt som de stinker grisföda ur ändtarmen och vältrar sig i en ondska de inte vågar se i vitögat, utan i stället haltar sig fram genom omständliga symbolhandlingar och konfabuleringar som upprepas i det oändliga

Till slut ser jag en dimma i horisonten och jag är säker på att jag nått slutet på vad jag kallar simulationen av “soliga desperate housewife Ankeborg”. Jag landar i en vit “asexuell, fast för årstider”-miljö utanför en herrgård som verkar befinna sig i Vancouver lr nåt motsv kallt. Här kan inget gott gömma sig tänker jag, det är som ett dracula-fort förskansat i ett dimmigt SVT-play limbo.

Jag öppnar dörren, går in i köket och ropar “hallå!. Det är så vackert inrett. Futuristiskt industriellt med väggar prydda med klockor och tavlor, typ borgerligt dekorationshysteriskt 1800-tal. En mansröst svarar mig. Hallå!

Kan ju erkänna att jag inte var helt orädd medan jag stod och väntade på vad som skulle dyka upp i dörröppningen men så är det han!!! En man jag känt hela mitt liv men aldrig träffat irl.

Han har grått hår nu och är samma snälla guide jag levde med i norra Italien för flera hundra år sedan. jag kan bara ropa “jag hitta dig!!” och han håller om mig och säger “ja, såklart, ja” med ett förstående, validerande tonfall som bara kan komma från en “mer medveten entity”. Han berättar länge om sitt yrke.

Han gömmer sig här i utkanterna av det variga, ruttna Ankeborg för hans arbetsroll i otherworld är energi konstnär. Han använder sig av ankeborgarnas energi och skapar vackra konsthantverk. sedan inreder han sin herrgård med deras vansinne. Det är därför det är så vackert här.

Jag tilltalas å det grövsta av detta och frågar: Får jag komma hit sen? Men han tittar på mig med sorg i blicken och säger: Jag måste va här själv ett tag, för det här är min process men du får hälsa på. Jag känner mig så oändligt ledsen, men han kramar om mig som förut och sjunger en sång i jättemånga stämmor samtidigt. Det är Sann ängla sång från djupet av rysk-judisk musikkultur och det är så varmt i hans armar att jag somnar där och vaknar i min “hund säng” i det här kalla, profana helvetet.

Det jag vill ha sagt är att guld, gröna skogar, foto modeller, blomsterängar och dylikt är en attribut tillhörande en astral värld som befolkas av lower level beings. De bär vackra himmelska svepningar, ängla hår och skojar på ett sätt som uppfattas som upplyst, men tittar man i deras fotspår ligger det tömda iglar och utsugna gräshoppor där ! Lita inte på base heaven, det finns sååå mkt mer

För 2 veckor sedan hade jag min första riktiga OBE/astralresa och fick en överblick över alla deity worlds. Den första är mörkervärlden, den andra är Ankeborg, den tredje är ett kargt bergslandskap, fjärde kunde jag inte se för den låg dold i en cyklon, men någonting säger mig att det är där “färgerna kommer på riktigt”.

Det finns hur många världar som helst men eftersom min vibration inte är tillräckligt utvecklad kan jag inte se fler än de mest basic “trappstegen ” upp till ljuset som flackar likt en kolibris vingar. Där är man bara en resurs och i underkastelsen känner man en oändlig kärlek

andligt uppvaknande sker gradvis genom växelverkan mellan lidande och kontroll. Visst, jag vill oxo skoja om att jag är “Janet Jackson”, men kanske inte till den grad att jag släpper tyglarna och låter hästkraken springa fritt?? Min kära guide är mer utvecklad än jag men exploaterar lidande i sitt sökande efter renhet och förståelse. Ingen är i harmoni på dessa lägre nivåer men det finns en potential till att hjälpa varandra

Så budskapet jag fick var att sluta söka kickar och skönhet i det astrala och i stället fokusera på kunskap. De något mer upplysta spirit guiderna gömmer sig på en plats som färgmässigt ser ut som en SVT play serie där dom skriker på danska. Dit vill man inte gå direkt, men där väntar de på en. kanske även i mörkervärlden? Jag vågar dock inte sjunka ner i darkworld utan börjar i stället med att testa gränserna i Ankeborg. “Base heaven”

Senaste gången jag var i mörkervärlden hade en man fastnat i fönstret tillhörande min barndomsvilla. Han hade helt svarta ögon, precis som att han hade gett upp och stelnat där och när jag försökte sända healing lossnade han och skulle äta upp mig?

Jag har ännu inte tillräckligt stark energi utan blir för lätt skrämd. Men ska åka tbaka o skicka mer healing när jag har resurser. Då kanske han inte bara vill käka upp mig utan i stället kör lite hån, bus och skrämmas med “masque” osv. Ett steg i rätt riktning!

Kom ihåg detta alla resenärer: Man kan hjälpa ALLA i otherworld, bara man skickar ljus genom pann charkat (där dom har prick i Indien). Det var Bara lite funderingar/tipps som kom nu innan sängdax. Allt gott!

PS Lita INTE på entiteten “Ally mc beal med röda/svarta advokat kläder”, det är en Dark priestess som av ngn anledning släppts upp ur darkworld till Ankeborg och hon vill byta saker, förhandla osv. Prata inte med henne, lockas inte till att byta bort världsliga åkommor som ryggvärk mot en avlägsen bekants hörsel osv, not worth it ! Jag har försökt förstå och heala men det biter inte

Comments are closed.