jag var vaken på dagen i går. det hade regnat och ovanför klockan vid slussen var det som att nån tecknat ett portvalv i dom svarta molnen och placerat en lins framför solen. det var som att se genom kåda, allt var orange och livligt grått. jag tänkte som jag alltid tänkte när jag var liten och tittade in i solnedgångar: tänk att va där. sen föll jag ihop hemma på golvet och det kändes för tillgjort för att kunna vara något annat än naturligt. jag pratade med spöken och sa “snälla visa om du kan höra mig — vält någonting, det spelar ingen roll om det går sönder!”. det sänktes en mur av tystnad, det enda som kunde höras var ljud från magen och att nån tog vatten i lägenheten intill. det som händer i kroppen, jag kan bara säga förlåt rätt ut i rummet. allt det sköna utanför, jag kan bara blunda och säga förlåt igen. min farmor sträckte fram handen på sin dödsbädd och sa “låt mig hålla dig i handen en sista gång”, men jag sa skärp dig och frågade var hon hade lagt plånboken. det låg tre släta femhundralappar där. “ska du inte säga hejdå till pappa” sa mamma på torsdagen, men jag ville vara vid hissen och inte i sjukhussalen. jag var så blyg inför döden och den kom alltid sen efter jag åkt hem. likgiltigheten i himlens blodbad ovanför slussen när dagen är slut, jag förtjänar den. jag förtjänar all tystnad jag kan få