juli är att jag åker runt i taxi till olika ställen. juli är liksom becksvart efter kl 22, en kvav svärta som slukar träden. vet inte om det är stureplan eller söder, bara olika svarta träd hela tiden. ser typ aldrig. inte ens dagtid ute i parken då instagramfeeden bara är olika varianter av svarta fyrkanter och twitter i princip är oläsbart. minns inte vilka människor jag har träffat tidigare, om sakerna de berättar är deras upplevelser eller om jag drömmer en massa utfyllnad medan jag sover. väldigt befriande. jag bryr mig så mycket om vintrarna. nu är allt ett ekg helt utan slag, inga höga berg, inga djupa dalar. orkanvindarna i juni tog med sig varenda gnutta skuld och skam i min kropp. jag har ingen oro för jag har inget hopp *rappar ofrivilligt* gud, nu drar jag mig till minnes när jag verkligen var övertygad om att någon hade varit och “rappat på dörrn” och denna föreställning var behäftad med en stark paranoid olustkänsla som varade flera minuter?? undra vad som hände i min hjärna där och då. min gamla psykolog pratade om temporallobsepilepsi. hoppas jag har det eller nåt!! verkar GRYMT wihooo! nu ska jag ut och springa och testa om kroppen är lika medgörlig som mitt nya psyke vad gäller påfrestning. jag kommer fortsätta springa tills skorna nöts ned och fotsulorna börjar blöda, alla tunga andetag blåser ju bara bort i juli