jag brukade stå med prästkragar i hagen som liten. jag ryckte av kronbladen var för sig och sa “älskar, älskar inte” och tydligen var reglerna så att det sista bladet var utslagsgivande. vilket enligt mig var sinnessjukt för då fanns ju ingenting kvar?? hur kunde man sträva efter att bli älskad då? så när utlåtandet blev “älskar” kastade jag den gula mittblomman i slutet o sa “älskar inte”. det gick så långt att jag till slut var tvungen att tänka på perifera figurer som “den brunhåria på biblioteket” eller “han med vitt hår på statoil som skojar”. många prästkragar gick åt :(