ingen kan ha undgått notera att jag fucking älskar eurodance. det är en fulländad genre, estetiken såväl som musiken. coola tjejer med mörka syrr-röster som dansar med snygga armrörelser och vilda hår. får dock panik när människor förknippar “det glada 90-talet” med eurodance. jag ba wait hold up. alla bra eurodancelåtar innehåller textrader som “take me away”, “feel my pain”, “I need you”. musiken förankras i melankolin. låtarna etablerar en spänning mellan text och musik, där det ena uttrycker en sorg eller en längtan medan det andra uttrycker en glädje. ambivalensen i sig är hjärtskärande. om jag levde på 90-talet skulle jag typ stå och gråta på dansgolvet i 135 bpm med en genomskinlig drink i handen? det här är förstås en väldigt personlig upplevelse. musiken upprättar för mig en projektionsyta för ej socialt sanktionerade fantasier. cue drömmar om skönhet, ansvarslöshet, blixtar och död. klipp till när jag vaknar i spritångor och längtar efter att berövas allt igen, igen igen och igen. ta mig härifrån, ta mig till gränsen, ut i natten, ut i rymden.