asså har drömt om kinsys mamma igen… men den här gången satt hon bara och yrade i en bil som åkte förbi. thank god.

var gränspsykotisk i går eftersom jag hade varit vaken i hundra år och lyssnat på sakral renässansmusik och plötsligt kunde jag inte tänka på någonting annat än djävulen. jag hörde hans namn hela tiden i huvudet med ökad intensitet. till slut reste jag mig ur sängen och tog ett bloss från sovrumsfönstret. sedan började jag sortera kläder. så tittade jag ut och precis då slog solen in över gatan. jag tänkte “WOW! det här var helt spontant. det här kommer jag minnas”. jag lever alltid annars efter sentensen att ju mer ansträngd och regisserad en stund är, desto större är sannolikheten att jag kommer minnas den på min dödsbädd. endast bilderna och saknaden kvarstår då, med hoppet om att det en gång känts annorlunda. för det är ett kontinuum, saknaden och längtandet. det är överordnat tid. det finns nu, det har alltid funnits. det går varken att eliminera eller fylla ett tomrum. objekt och åstadkommanden reduceras till distraktioner och jag känner ingenting förutom en diffus saknad och jag saknar ALLT. det kanske är jag som har missförstått saknad. allt kommer aldrig kännas eftersom allt i dess totalitet är utom räckhåll.

för mig, som förlikat mig med tanken på att jag en dag kommer upphöra existera, kvarstår tanken på min egen begravning som den ultimata narcissistiska fantasin. den kommer bli smashing. hemsöker den som minglar på min begravning, den som inte sörjer, den som har fula kläder eller den som inte har gjort minst en facelift. alla måste hålla tal och bryta ihop mitt i talet. jag tänker sååå bryta ihop på mina vänners begravningar. i dag är det onsdag och jag tänker dricka en cider… eller en platta! puss