har insett efter en dag på långholmen att jag är en city bitch som älskar betong och bara vill lägga mig där solen steker på som mest, dvs i en gränd nära någon soptunna med flugor surrandes över mig. ligga där med en dricka i solstol och förgås av värme. jag älskar nog värme. om det gick att tanna i helvetet skulle jag synda som fan i detta liv. dock måste jag recensera långholmen. dagen börjar med att jag vaknar bakfull och är på mitt bästa humör. på ica skriker jag “va gör du med ditt pirr” när min pv lämnar mig vid drickorna……. ingen kommentar.

vi cyklar till långholmen över västerbron, jag ser alla hänglås känner ett enormt förakt. bilarna bara viner förbi och allting vill ha min uppmärksamhet och förmågan att sortera bland intrycken är helt satt ur spel. men vi kommer fram till slut och leder cyklarna ned för en trappa, sadeln duttar till armbågen för varje steg och jag frustar av ansträngingen. på ön händer mkt obehagliga saker. vi försöker hitta en mysig klippavsats vilket är omöjligt eftersom “rakade” killar med hakskägg ligger överallt och “chillar”. ingen kopplar sina hundar här på ön. utan alla element samarbetar för att utsätta mig, neurotisk subba, för otrevligheter utom min kontroll. jag går under en bro där bilarna dundrar mot asfalten ovanför och jag blir arg av det. några jonglerare eller motsvarande sitter och äter pizza och ca alla har tovigt hår. ibland kände jag av en fientlig stämning. plötsligt ser vi en liten dal av klippor omgiven av prunkande grönska, rusar ned och stöter på nån gubbe som sitter där med hatt och “filosoferar”. hade ca 8573 sådana moments. bör jag ens säga att vi inte hittade någon plats utan bara promenerade runt ön med cyklar och packning ett varv för att sedan cykla hem. följande stunder var även otrevliga:

– såg en liten sandplätt där det bara var barn. ungefär som att föräldrarna hade gått upp i rök och att det var barnens strand där bara barnen fick leka. tänk en ful astrid lindgren-unge som står med korsade armar och säger “det här är BARNENS strand!” med huvudet käckt på sned. gud.

– såg ca 4 s.k “äckelgubbar”. asså såna gamla, bukfeta med bar överkropp som typ gick omkring så när man var liten och skrämdes med sin nakenhet. de var ofta fulla alternativt “jävliga”.

– min pv frågar en tant: “hur ser det ut därnere” och syftar på stranden vid slutet av stigen, varpå hon svarar… det här är så himla sjukt: “tack”. hon måste ha hört “fan va snygg du ser ut där nere” eller något???? ofta man skulle säga det till någon människa. mindre rimligt är det att man säger det till någon vid lunchtid under stekande sol då ca alla är dyblöta i svett.

– går förbi en buske som det kom stön-ljud ur. här var mitt tålamod nära noll så jag skrek “ta bort mig från den här hemska skräckön!!!!”

så……. jag cyklade till en park och lade mig där och somnade i solen. sedan köpte jag cosmopolitan på flaska på systemet. asså, förlåt för novellen… men jag ger långholmen 2 av 5 solstolar. plus för koloniträdgårdarna, vattenspridarna och husen. minus för all grafitti, klientelet och falska klippor som till en början ser härliga ut att ligga på, men som sedan med tiden sviker en med sin hårdhet… och med sina oväntade stick i ryggen.