Älskar att vara helt mörbultad, sårig. Vill blunda vid en brasa som bara är där tills jag slocknar. På jobbet i dag: hängningar, omhängningar, rep, krokar, mingel, mail. Var sedan på ett konvent som jag inte riktigt förstod, konstverken behövde flyttas tillbaka och vägde en del. Jag stod i lobbyn med två telefoner och en kö i varje (taxi Stockholm och kurir) och alla gäster som gick hem gnistrade till och frågade om jag var konstnären. Tror man alltid ska vara där folk är innan de går. Tänk vilken lättnad de redan känner, så pang – ser dom mig. Kan det bli bättre. Skoja. Annars är hela Stockholm en stor grop med damm och ”random bygg skit” som folk vaggar runt i? Jag har verkligen inte tålamod. Svimmade på tunnelbanan av ilska (lång historia). Innan jag föll ihop fick jag se mitt liv i revy, men ingenting var trevligt utan bara fånigt och hopplöst. Gud vilken… obehaglig känsla, tänkte jag. Tur den försvann :) I nästa ögonblick vaknade jag på golvet och det var människor runt omkring mig. Tre stycken ledde mig, såg till att jag var ok samtidigt som de lärde känna varandra på perrongen. Mysigt på något sätt. Hoppas bara allt är bra med mig, fysiskt. Orkar liksom inte engagera mig i detta också. Aja, nu ska jag drömma om lila slott och ökennätter. Godnatt