haha det känns som “marie kondo ” är en sån person jag hittat på. typ sån här stämning: det ingen visste var att Marie Kondo sedan förlovningsmiddagen haft ett finger med i spelet rörande Sylvies bröllop och att hon nu var på väg från bageriet med en alldeles speciell tårta… väl ute på Essingeleden med ena handen på ratten fäller Marie ned bilspegeln. hon rättar till sina pärlor som skaver mot ärret hon omsorgsfullt dolt under puder och siden, medan regnet ökar i intensitet. vindrutetorkarna pendlar som en metronom och hon drar sig till minnes pianolektionerna hemma hos fröken Hatt. klick, klick, klick och lärarinnans barska stämma: “App app app! Tummen UNDER pekfingret!” Och Sylvie på golvet någonstans bakom henne i det seglande dammet, försjunken i den nötta boken om medeltida bokmåleri. livet distraherar en del människor, medan andra med åren lär sig att distrahera och Sylvie tillfaller obestridligen den senare kategorin. “jag ska allt visa henne, en gång för alla” tänker Marie Kondo innan hon vevar ned rutan och kastar ut kvittot som ger sig ut på en virvlande färd över staden hon en gång älskat.